Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN, FÖRSTA HÄFTET.
turbarn, hvars friska kinders rodoad så snart skulle i lidandet blekna till him-
melsk glans. Med detta tillägg höjde sig Faustdikten till verldsdikt, fick makt
att gripa en hel mensklighet. »Det evigt-qvinliga drager oss till sig», lyda slut-
orden i »Chorus mysticusp. Enkel, anspråklös, nästan oansenlig uppträder i
begynnelsen den unga qvinnan. Blott genom större yttre behag, om hvilka hon
sjelf intet vet, synes hon skilja sig ifrån sina likar. Hon är af ringa stånd,
hennes själsodling de ringares lik, hennes synkrets trång. Blott instinktmässigt
gör hon det första svaga motståndet emot den fara, som nalkas. Snart följer
kärleken och med honom förtroendet, hängifvenheten, sjelfuppoffringen, vanäran,
brottet, domen, vanvettet och döden. Hvilken följd af rörande, djupa stäm-
ningar! Och hur gripande enkelt framstälda! Renad genom sin smärta, för-
klarad genom sin kärlek, anträder Margareta, med försoningens rena strålglans
på sitt änne, vandringen till döden. Denna glans af dyrköpt försoning gifver
åt Margaretas karakter en ideal höjning och kastar till baka skära strålar på
hennes föregående naiva, outvecklade själslif. Passionens blida, viljelösa offer
står hastigt upp ur sin hjertslitande förnedring som den ädlaste martyr. Det
är kärlekens djupa mysterium, som vållat denna förvandling, detta under. Det
är det »Pevigt-qvinligas» seger och förklaring.
Omständigheterna förbjuda oss att fortsätta en vandring, som leder öfver
så olika skådeplatser och lockar med så otaliga lifsformer, ifrån de högsta och
skönaste, till de lägsta och fulaste, af hvilka alla ha sin betydelse för det väl-
diga dramat. Taflor af himmelsk höghet, af jordisk lifsfullhet, af spökelseaktig
hemskhet draga i rask vexling förbi vårt öga; röster förnimmas om hvarandra,
som gå ifrån alla tillvarelsens höjder och djup: än tonar den himmelska lof-
sången, än hväser afgrunden, än klagar förtviflan, än hädar ondskan, än snackar
bokvisheten, än skrålar ruset sin djuriska lust, än flämtar lidelsen; men alla
dessa skilda stämmor vet konstnären böja samman till en jättekantat af öfver-
väldigande verkan.
I denna rikedom på bilder och toner ligger den goetheska diktens stora
fängslande makt. Men ännu återstår i Faustdramat ett vigtigt moment, som ej
med tystnad kan förbigås. Det är den språkliga framställningens. I sitt bild-
bara, böjliga modersmål egde Goethe ett material, som blott väntade på mästa-
rens hand för att kowma till heders. Och han var man att göra bruk deraf.
Goethe har alltid makt öfver ordet, men i Faust griper han oss med sjelfva
ordets hela, fulla makt. Han skapar i det en ny natur, den andra lik, men
afklädd tillfällighetens kännemärken, poetiskt förklarad. Denna natur är vis-
serligen här, som i all konst, blott ett sken, en hägring af realitet, men denna
hägring står framför oss som lefvande verklighet. Detta lif har hon fätt af
det besjälade ordet. I estetiska domslut hör man så ofta talas om »vackert
språkp, vanligen i förbindelse med ett bestämdt uttaladt eller underförstådt
medgifvande att i andra hänseenden brister förekomma, som af denna grannlåt
skola skylas. I sjelfva verket är sådan lös utpyntning i de flesta fall det kla-
raste fattigdomsbevis, poctisk skaparkraft kan utställa. Under den brokiga kap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
