Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 15
pan skälfver det skrangliga, hopfuskade tankebelätet af fruktan att se sin ömk-
lighet blottad. Alltsamman är blott ett vackert bedrägeri, hvarmed svagheten
söker lura sig sjelf och annat lättroget godt folk. Helt annorlunda beskaffad
är Goethes konst. Hans ord är det fylliga, osökt träffande uttrycket af en
tanke, känsla eller åskådning, som genom formen adlas till skönhet. Han näm-
ner tingen vid deras rätta namn; han deklamerar icke, han talar, och han läg-
ger sina ord så, att under den skenbart största enkelhet i uttryck tanke, känsla
och inbillning sättas i en rörelse, hvilken ej genom några qvasi-poetiska fuffens
kan åstadkommas. Med så enkla medel verkar blott natur och högsta konst.
Äfven i versens tekniska behandling, i användning af rytm och rim, visar sig
Goethes mästerskap. Hans tillgång på former är vuttömlig; den framstår i Faust
i hela sin rikedom; men han våldför icke sitt språk, han sträcker det ej på
stegel och hjul för att visa hur klassiskt sköna mönster kunna till det yttre
pedantiskt efterapas; han känner sitt språks genius och låter honom öfver allt
få ut sin rätt, i rytmens lediga gång, i versens harmoniska samljud, i rimmets
betydelsefulla genomklingande slutackord.
Att öfverflytta en sådan dikt som Faust, der form och innehåll äro så
inverligt förenade, så starkt beroende af hvarandra, att ingendera utan förlust
för det hela kan rubbas eller ändras, der hvarje tanke just i uttrycket fått sitt
individuela lif, som måste lida af hvarje aldrig så lätt tumning, måste, såsom
en hvar inser, möta de största svårigheter. Redan i allmänhet taladt har Ed-
mond Scherer rätt, då han om poesien säger, att hon är en ömtålig dryck, som
man aldrig kan tömma ur ett kärl i ett annat, utan att han undergår förän-
dring; och särskildt hvad beträffar Faust har man a priori skäl att befara, att
förnämsta gagnet af en öfversättning varder det att visa hvarje öfversättnings
otillräcklighet. Frestelsen var emellertid för stor, och Faust har i mer eller
mindre lyckad omstöpning ingått i de flesta bildade länders literatur. Till en
början ryggade man tillbaka för formens svårigheter och nöjde sig med om-
skrifning i ren prosa. Mean ville åtminstone förhjelpa sina läsare till delaktig-
het af sjelfva innehållet. Frankrike eger af sådana hjelpredor åtminstone två,
en af Jacques Porchat och en af H. Bacharach, till hvilken senare den yngre
Dumas skrifvit ett företal, som hos den något kunnige läsareo verkligen upp-
väcker längtan efter ett qvastskaft, såsom tjenligaste medel att tillbakavisa slik
oförsynt påflugenhet. På vers har Alexandre Laya i det omskrifvande franska
maneret rafsat till en ömklig kopia, full af plattheter och rena dumheter.
Bättre lyckad är en af Marc-Monnier verkstäld öfversättning, som utkom i
fjor. Öfversättaren, som egendomligt nog uteslutit Dprologen på teatern? såsom
Dett öfverflödsverk utan intresse för vår tid», begagnar »le vers libre med mel-
lanslag af alexandriner. Hans tolkniog, som omfattar blott första delen af Faust,
är genomgående ganska trogen emot originalets innehåll och återgifver icke säl-
lan rätt lyckligt dess ton och kärnfulla uttryckssätt. Att det emellanåt slår
slint, faller nästan af sig sjelft. Så återgifver han det välbekanta uttrycket:
»Es irrt der Mensch, so lang” er strebt» på följande tillkrånglade sätt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
