Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
L’homme erre
Tant qu’il s’évertue å chercher,
och Faust, som hos Goethe beklagar sig sjelf som en stackars tok — »ein armer
Thor? — griper hos Marc-Monnier i sin förtviflan till det saftigare, komiska
epitetet Dåne savant!» Afsedt ifrån dylika snedsprång är tolkningen emellertid
i allmänhet ganska god. En äldre, fördelaktigt vitsordad öfversättning af Castil
Blaze är oss blott till namnet bekant; likaså en yngre af S. Mazitre.
I England, som redan förut genom Marlowes dramatiska behandling kände
till den gamla sagan, ådrog sig Goethes Faust ganska snart stor uppmärksam-
het. Coleridge, dertill föranledd af Scott, ämnade öfversätta dikten; Byron,
som icke förstod tyska, fick dock genom åhörande af en muntlig öfversättning
ifrån bladet så starkt intryck af Faust, att han under påverkan deraf skapade
pManfred». Shelley öfversatte åtskilliga scener ur Faust, men först 1823 fick
England af lord Francis Leveson Gower cen fullständig öfversättning af Goethes
mästerverk. Tio år senare utkom A. Haywards prosaöfversättning. hvilken se-
dan dess upplefvat en mängd upplagor. Af de bortåt tjugu nya engelska tolk-
ningar af Faust, som sedermera sett dagsljuset, äro de af John Anster, John
Stuart Blackie, Charles F. Brooks och Bayard Taylor de förnämsta. Den se-
naste bär öfversättarnamnet C. Kegan Paul. Af alla dessa tolkningar, som i
allmänhet vitna om god uppfattning af originalets ordaförstånd och delvis om
förmåga att känna och återgifva dess poetiska skönheter, hälla sig blott trenne,
Brooks, Taylors och Pauls, inom den metriska form, Goethe användt. Mest
berömd, och det på goda grunder, är Taylors, som omfattar dramats båda de-
lar. Med berömvärd trohet emot sitt originals innehåll och yttre form förenar
Taylors öfversättning många andra egenskaper, utan hvilka en dylik kopia blir
så godt som värdelös. Så har Taylor bland annat förstått bevara den mäktiga
poetiska åskådning, som uppenbarar sig öfver allt i Faust, och förstått skapa en
motsvarighet till Goethes karakteristiska språkform. Att han kommit till korta i
fråga om återgifvandet af tankens och känslans finare skiftningar, hvilka af Goethe
målas i så underbart försmältande, och likväl så bestämdt uppdragna färger, får väl
tillskrifvas språket smotspänstighet. Som bekant är ligger i den »Tillegnan», hvar-
med Faust öppnas, en svår pröfvo- och stötesten för alla öfversättare. Man
behöfver blott läsa denna »dedication» hos Taylor för att se, med hvilka svå-
righeter hans uppgift varit förbunden. Hos Gocthe flyter denna sång fram i
rena, djupa molltoner från strängar, ur hvilka intet störande biljud förnimmes.
Denna klangrenhet saknas hos Taylor, i hvars språk ojemt stämda strängar af
olika metall skorra om hvarandra. Engelskan saknar nämligen i hög grad den
homogenitet, som just är ett af tyska språkets förnämsta kännemärken och
som för den stämningsrikare poesien är ett lifselement. Tillgång på ord bri-
ster ej den moderne engelske författaren, tvärtom; men med allt det brokiga
öfverflöd, som står honom till buds, har han svårt, när det gäller att bilda eller,
ännu svårare, efterbilda uttryck, som återgifva den sväfvande, allmänna grund-
stämning, af hvars tillvaro och förnimbarhet diktens hela värde och verkan så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
