- Project Runeberg -  Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling / Ny följd. 1. årgången. 1877 /
34

(1868) With: Carl Fredric Berndt von Bergen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.

Genom denna sista del af Pistols monolog är teckningens enhet väl be-
varad, och läsaren glömmer ej att hela skildringen dock är Pistols. Emellertid
ha dessa hans betraktelser hos oss väckt en längtan efter personlig bekantskap
med den skildrade familjen, och sålunda har nu skalden funnit ett enkelt men
tillräckligt motiv för införandet af en ny person.

Den öfvergång, hvarigenom detta sker, visar huru Runeberg kan vara stor
äfven i det lilla. Ty han förstår ställa så till, att den nya personens inträde,
oaktadt det är väl förberedt och motiveradt, dock när det inträffar verkar
öfverraskande på läsaren och sålunda gör intrycket af öfvergången lifligare. Det
förtäljes nämligen huru :

»Aftonen framskred
Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda,
När på en gång af bjellror en klang, kringljudande nejden,
Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan.
Stannande, djupt nedsjunken i snön. — Stormodigt och högljudt
Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn,
Eggad af tömmen, förbi; då ett mildt »god afton» ur släden
Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten.»

I den näst sista af de anförda verserna ligger en omkastning, som verkar
att läsaren, efter den lindriga oro han känt för Pistols skull, erfar ett visst
välbehag, då den åldrige nu kallas att taga plats hos den åkande, och då han

»Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta,
Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden.»

Så inträder nu en lugn stämning, medan den gamle Pistol och den vän-
liga fröken tillsamman i allsköns ro fortsätta färden till herrgården. Härunder
har skalden ett godt tillfälle att närmare presentera Augusta, hvilken skall
utgöra diktens hjeltinna, liksom Pistol är dess hjelte. Mången väntar må-
hända då främst en beskrifning på hjeltinnans utseende, men — märkvärdigt
nog — hvarken här eller i den öfriga dikten påträffas i detta hänseende annat än
ytterst korta antydningar. Ett par gånger omtalas hennes »lockiga hufvud», nå-
gon gång hennes »strålande ögav, men allt detta blott i förbigående. Hvad kan
vara orsaken till uraktlåtenheten att skildra hjeltinovans yttre person? Helt
säkert ingenting annat, än att skalden funnit en sådan beskrifning öfverflödig.
Ty Runeberg vet bättre än någon att träffa detta jemnmått, som just är snillets
kännemärke: han slösar ej med öfverflödiga drag, men låter ej heller väsentliga
drag saknas. BSärskildt talar han, i sin uppsats om »Kung Fjalar», med en
viss humor om »den svaghet för vackra figurer som vi, diktens män, gerna
röja» och visar huru i denna dikt Oihonnas skönhet betingas af diktens hela
plan och syfte. Af den medvetenhet, som i detta fall utmärker hans för-
farande, kunna vi sluta att äfven här, i »Julqvällen», utelemnandet af i fråga
varande personalbeskrifning har skett med afseende fäst på diktens plan. Och
i sjelfva verket: förutsatt att Augusta med glänsande epitet eller liknelser
vore skildrad såsom skön, för hvem skulle hon hafva denna skönhet? Hela
hennes omgifning utgöres ju af personer, som äro vida äldre än hon, och hos
hvilka sinnet är allvarligt eller tyngdt af bekymmer. Men hvad förmår äfven
det fagraste ansigte mot lifvets allvar? Så vore hennes skönhet, om hon egde
den, alldeles öfverflödig, och den runebergska dikten visar sig här, liksom så
ofta, vara sant poetisk just genom sin enkelhet, genom att ej upptaga något
som icke fordras af eller sammanhänger med diktens plan.

Se vi åter på Augustas inre person, så är det just genom denna, genom
sitt sinne- och hjertelag, som hon skall inverka på sin omgifning; och derför
är hon ock i detta afseende skildrad alldeles tillräckligt, för att läsarens fantasi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:00:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framtiden/1877/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free