Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
hvarje åberopande af Englands föredöme i fråga «om nationalförsvar och här-
ordning borde förbjuda sig sjelf. Äfven allt detta oafsedt, är det dessutom
ett missförstånd, när det fria Englands värfningssystem anföres som en efter-
följansvärd motsats mot den allmänna värnepligten. England är verldens största
kolovialmakt, dess besittningar och vasallstater utom Europa anslås till 400,000
g. qvadratmil med 250 mill. innevånare. Om man bland de många land och
folk, som bilda denna ofantliga massa, särskildt betraktar de omedelbara be-
sittningarna i Indien, så räknades der på en befolkning af o. 150 mill. år
1861, utom militärstyrkan, ej fullt 42,000 engelsmän. Indien är sålunda långt
ifrån en koloni i den ursprungliga meningen, ej ett engelskt land såsom Syditalien i
forntiden var ett Magna Greecia, utan en eröfring, som hålles under oket af en en-
gelsk armé och styres af en annan armé, de engelske embetsmännen, hvilka
lika frivilligt som köpmännen dit utvandra för att rikta sig af indrägtiga sine-
kurer, hvilkas egenmäktiga utdelning (patronage) åt vänner, som skola belönas,
eller åt motståndare som skola köpas, utgör ett af de vigtigare makt- och kor-
ruptionsmedlen i det för tillfället herskande parlamentariska partiets (kabinet-
tets) hand: ännu i våra dagar fins det i den engelska förvaltningen af Indien
blott allt för mycket qvar af den »geografiska moral», som Edmund Burke på
sin tid bränmärkte. Indien är ej det engelska folkets besittning, utan den re-
gerande aristokratiens rikt gifvande domän. Det vore en ytterlig, en våldsam
förvrängning af den allmänna värnepligtens tanke, att af Storbritanniens och
Irlands befolkning fordra tvungen krigstjenst i Ganges-deltats träsksnår eller
Coromandels eldsglödande luft. Så länge ej den för bortåt trettio år sedan
af Cobden och andre ifrigt behandlade frågan, om England bör behålla sina
kolonier, blifvit nekande besvarad, så länge framför allt England fortsätter en
kolonialpolitik, som ej kan åt infödingarne anförtro försvarets rätt och makt,
skall det ock nödgas hålla värfvade trupper. Men deraf följer ej, att icke till
hemlandets försvar den allmänna värnepligten kan varda stadgad, om än först
efter att bittra erfarenheter kommit en hårdhändt sinnenas omvändelse åstad.
Vore den engelska konstitutionen sammanfattad i en grundlag, så inne-
hölle denna sannolikt en bestämmelse, motsvarande art. 185 i nederländska
författningen af 25 oktober 1848, enligt hvilken de till milisen utlottade »endast
med eget begifvande kunna sändas till statens kolonier och besittningar i andra
verldsdelar.» Näst England står Nederland främst bland kolonialmakterna med
besittningar i andra verldsdelar, som beräknas till 30,000 q. m. med 23 mill.
innebyggare, af hvilka holländarne i de stora och folkrika indiska kolonierna
utgöra blott en obetydlig bråkdel. Värfningssystemet i Hollands krigsförfatt-
ning är således, liksom i Envglands, till viss grad oundvikligt. Så till vida
finnes verkligen allmän värnepligt, som hvarje innevånare är förbunden till tjenst
i nationalgardet (schutterij), men mnationalmilisen skall i främsta rummet sam-
mansättas af frivillige, och först när ej tillräckligt antal sådana står till buds,
tillgripes lottning. Derförutom kunna utländska trupper värfvas, dock endast
med konungens och generalstaternes samfälda vilja.
5 Utan stöd af samma skäl innehåller belgiska författningen af 1831 samma
bestämmelse om utländska trupper, förmodligen nu att anse som föråldrad och
betydelselös, såvida den ej blott åsyftar sådane frivillige, som erbjuda sig sjelfve
och det ej för soldens skull. Mot detta slag af främmande krigsmän har nutidens
rättsmedvetande visserligen långt ifrån något att invända. När ryska skaror
kämpa i serbernas led, när italienare strömmat till de franska fanorna, likasom
svenskar och norrmän till de danska, så företer detta ock en märklig skilnad
mot förr — skilnaden mellan den nationela hanförelsens, deltagandets eller
erkänslans frivillige & ena, samt soldens, äfventyrslustens och värfvarelockel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
