Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 FRAMTIDFN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
Af särskild gunst tilläts han bo i det toskanska sänoebudets palats och ehuru han
några gånger måste utbyta denna sin bostad mot en annan i inqvisitionens lokal,
rönte han i allmänhet ett synnerligen mildt bemötande. Hans i början af ransaknin-
gen fattade beslut att modigt försvara sin sak inför domstolen gaf hastigt vika för
tanken att genom den största ödmjukhet söka förkorta förhandlingarna. Undfallande
svarade han på de framstälda frågorna och heldre än att bestämdt neka till sådana
frågor, som om han erhållit den ofvannämda befallningen att »på intet sätt lära och
försvara sin fördömliga åsigt», sökte han att undkomma med ett ofta upprepadt: »jag
minnes det icke». Denne vetenskapens bärare, med ett odödligt rykte, hvilken under
ett halft århundrade verkat för sin vetenskapliga öfvertygelse, icke blott förnekade
den nu för andra gången inför sina domare, utan erbjöd sig sjelfmant att i en fort-
sättning af sitt monumentala verk angående de båda verldssystemen underkänna sina
förut anförda bevis. Den dom, som af inqvisitionen afkunnades (d. 22 Juni 1633), in-
nehöll att hans dialog såsom kättersk skulle indragas och han sjelf inneslutas i fän-
gelse på obestämd tid. Den enda juridiskt gällande grund, som för denna dom kunde
åberopas, var det stränga förbud, hvars äkthet Gebler med öfvertygande kraft bestridt.
Genast efter domens förkunnande knäböjde den ödmjuke å!dringen, svor att alltid tro
hvad den heliga romerska kyrkan lärde, erkände sin irrlärighet, afsvor »med upprik-
tigt hjerta och ohycklad öfvertygelse sina misstag», och lofvade att aldrig vidare munt-
ligen eller skriftligen fasthålla dem. Ånnu mer: om han skulle påträffa någon annan,
som vore skyldig till samma kätteri, förband han sig att öfverlemna honom i inqvi-
sitionens våld. Det var sålunda icke blott sin lära utan äfven sina lärjungar Galilei
svek. Vi erkänna gerna med. de författare vi här begagnat, och som i allmänhet lå-
tit sjelfva urkunderna tala, att denna svaghet, i betraktande af de hotande förhål-
landen, som på alla sidor omgåfvo den gamle mannen, kan i någon mån förklaras;
rättfärdigas kan den dock icke. Historiens dom är omutlig. För Galilei var detta
förnekelsens tredje hanegäll.
Också trädde nu påfvens nåd emellan. Galilei erhöll sin frihet, om den ock så
länge han lefde alltid i viss mån var inskränkt af den romerska kurians vaksamma
blickar.
Hvad angår den sägen, som förtäljer huru Galilei, pinad under tortyrens qval,
med harm i själen tvingas att afsvärja sin lära, men i samma stund utropar det be-
kanta »E pur si muove», och derigenom gör sig saker till inqvisitionens hemska fän-
gelsehvalf, så har den föregående framställningen lagt i dagen, att i fråga varande
uppgift helt och hållet strider emot det historiska sakförhållandet. Det är sant, att
Galilei hotades med tortyr, ifall han gjorde motstånd, men då Urban VIII lät uttala
denna hotelse, visste han mer än väl, att inqvisitionens lagar förbjödo att använda
pinbänkens fruktansvärda examen rigorosum, när det gälde gamla eller svaga perso-
ner, sådana som Galilei. Påfvens afsigt var alltså endast att skrämma honom till
undfallenhet, hvilket ock, såsom vi sett, lyckades. Få dagar efter ransakningens slut
hade Galileis krafter så vuxit, att han till fots tillryggalade en väglängd af fyra mil,
och hans bref till sina vänner ådagalägger, huru hans helsotillstånd på den senare
tiden förbättrats. Nästan omedelbart efter ransakningens slut erhöll Galilei sin fri-
het och tillbragte sina återstående år hufvudsakligen i Arcetri. De så ofta anförda
orden: »och dock rörer hon sig», hvilka af traditionen lagts i Galileis mun, hafva
icke af honom, men deremot af mensklighetens »anonyma röst» blifvit uttalade såsom
en genom tidehvarfven ljudande protest emot hierarkiskt förtryck och förblindad dogmtro.
Galilei dog 1642. Samma år föddes Isaac Newton, den väldigaste bland desse
forskningens stormän, som blefvo vägbrytare för vår tids »nya verldsåskådningar»
inom vetenskapen, statslifvet och religionen, hvilka det är framtidens angelägnaste upp-
gift att på det modiga sanningssökandets väg ytterligare utbilda.
CARL SILFVERSTOLPE.
rn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
