Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 89
Vår kännedom om mineralsyrorna riktade Scheele ytterligare genom upp-
täckten af salpetersyrligheten och undersökningen af salpetersyrans sönderdel-
ningsprodukter. Det berättas, att en iakttagelse på detta område först för-
anledde hans närmare bekantskap med Bergman, och det sista vetenskapliga
meddelandet från honom berör äfven samma ämne, i det att han kort före sin
död i bref underrättade Wilcke, att salpetersyran under solljusets inverkan afger
eldsluft.
En mängd andra smärre, men detta oaktadt ofta ytterst vigtiga medde-
landen af Scheele nödgar mig hänsynen till utrymmet att här förbigå. Det
återstår dock ännu att redogöra för hans tvenne största och vigtigaste arbeten.
Det första af dem offentliggjordes i Vetenskaps-Akademiens handlingar för
1774 under den anspråkslösa titeln: DOm brunsten eller magnesia och dess
egenskaper.» Brunstenen och åtskilliga närbeslägtade stenarter omtalas först
på 1300-talet af Albertus Magnus under namn af »magnesiad, men hade redan
långt förut varit tekniskt använda. Sedan den tiden finner man dessa stenarter
ofta omtalade af mineraloger och kemister och många misslyckade försök gjordes
att utreda deras sammansättning.
Strax efter sin ankomst till Upsala företog sig Scheele på uppmaning af
Bergman att pröfva sina krafter på detta svårhandterliga ämne. Scheele visade
till en början att brunstenen innehöll en egen kalkart, förenad med ett ämne,
som hade stor frändskap med brännbara kroppar. Den nya kalkartens egen-
skaper undersöktes noga, äfvensom dess förhållanden till en mängd reagentier.
Af dessa försök drog Bergman den slutsatsen, att man här hade att göra med
en verklig metalloxid — en åsigt som kort derefter bekräftades af Gahn
genom omedelbar reduktion med kol. Kemien blef sålunda riktad med en ny
metall, mangan,’ hvilken länge sedan erhållit en storartad praktisk användning,
bland annat vid beredning af Bessemer-jern. Vidare märkte Scheele, att en
lösning af brunsten i saltsyra eller salpetersyra vid tillsats af svafvelsyra gaf
en ringa hvit fillning. Det är betecknande för Scheeles kemiska undersöknin-
gar, att han vid desamma aldrig uraktlät att eftersöka orsaken äfven till de
obetydligaste företeelser under arbetets lopp, och många af hans vigtigaste upp-
täckter föranleddes just genom aktgifvande på omständigheter, som föga skulle
hafva ådragit sig andra kemisters uppmärksamhet. Den obetydliga hvita fall-
ningen ledde till kännedom om en ny jordart, tungjord eller baryt, hvilken
kort derpå af Gahn träffades i ett ganska allmänt förekommande mineral,
tungspat. Barytjordens salter äro nu oumbärliga vid hvarje laboratorium så-
som medel att upptäcka och afskilja svafvelsyra, och storartade industrigrenar
äro grundade på det mångfaldiga användningssätt, som denna jordart länge sedan
erhållit.
Då brunstenen behandlades med saltsyra, märkte Scheele att den svartbruna
lösning, som man erhåller i köld, vid uppvärmning afgifver en gas af starkt stin-
kande lukt, hvilken på grund af sin färg sedermera erhållit namnet klorgas. Detta
var det tredje enkla ämne, till hvars upptäckande brunstenens undersökning blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
