Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 — FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET,
derom kan intet tvifvel råda; men till dess är det i alla fall ej så dumt att använda
ångvagn, häståkdon och de urgamla apostlahästarne.
Så ungefär kunde han hafva tänkt vid sig sjelf den författare som är bekant
under märket Finn, då han en midsommardag för ett par år sedan begynte den resa
till grannlandet Norge, hvilken han målande skildrat i sina nyligen i bokform utgifna
Turistbref. Ty hvad sättet att färdas beträffar, utgjorde resan just en lyckligt kom-
binerad användning af de olika fortskaffningsmedel som i våra dagar stå till buds.
Tvärs igenom Sverige till Kristiania och upp till Kongsberg flög han fram på jern-
väg, derifrån togs skjuts till Bolkesjö, här begynte fotvandring anlitas, och sedan fort-
gick färden upp- och nedför stupande fjell, genom tempeltysta dalar, förbi himmels-
höga, susande vattenfall, öfver underfagra, fjellomkransade, djupa fjordar, ja slutligen
ut på stora Vesterhafvet — än på ångbåt, än i häståkdon, än i roddbåt, än till fots
med rensel på ryggen, det hela i en omvexling, friskhet och frihet, som kanhända
skulle hafva förefallit nog vidtgående för många bland dem, hvilka hemma på sin
kammare klaga öfver att den friska och fria resepoesien har alldeles omöjliggjorts.
Vår författare har öppet öga för det nordiska natur och kulturlifvet. Lynnet är
alltid godt och jemnt liksom skrifsättet, det förra särdeles lyckligt för den som reser,
det senare behagligt för den som läser. Finn behandlar modersmålet med en grann-
synt och afsigtlig vård, som framkallar ungefär samma intryck som den person, hvil-
ken alltid iakttager ytterlig renlighet. Han uttrycker sig med en viss på en gång
försigtig och trygg omständlighet, hvilket icke hindrar honom från att flamma upp.
Tvärtom, han låter sig ofta och gerna hänföras, och återgifver då med värme sina
intryck.
Mycket intressanta äro hans skildringar af den gamla norska träarkitekturen,
såväl den andliga i de små, mörka medeltidskyrkorna med sina från hedendomen
hemtade drakslingeornament, som den verldsliga i de ännu här och der bevarade
uråldriga och präktiga rökstugorna med sin mystiska skymning, äriln midt på golfvet
och den enda ljus- och luftöppningen högt upp i taket, den så kallade ljoren, genom
hvilken grässtrån och blåklockor bugande titta ned i hallen. Märkliga i kulturhisto-
riskt hänseende äro äfven meddelandena om Villandsätten, hvilkens saga är en upp-
repning in på vår tid af de vildt storslagna fornisländska ättesagorna. Bland natur-
skildringarna framstår isynnerhet beskrifningen på färden i Fjordarna, det gamla
Firdafylke, stamort för månge höfdingar och valplats för många strider i fordomtima.
Det är icke svårt alls att, med författarens beskrifning i handen, framkalla för
sin inre syn den häpnadsväckande anblicken af Europas största glacier, Justedalsbräen,
ett helt fjell af klippor resta på klippor, jättestalp, branter, hålor och hvalf, vältrade
om hvarandra och alltsamman af hvitblå is; eller att med sin inre hörsel förnimma
det besynnerliga, dämpade, gränslöst vemodiga suset från de tallösa vattenfall, som
hemlighetsfullt sorla ned i den ensliga Oldendalen, om hvilken det sagts i Norge:
»Gå icke dit allena, ty der är så förfärande hemskt, att du kan varda galen.» Mot-
satsen till dessa ödsligt sublima taflor bildar det yppiga, »underdejlige Hardanger», der
ståtliga boningar, inbäddade i frodiga löfträdsdungar och blommande fruktträdgårdar
spegla sig i fjordens grönhvita glas, infattadt i 4 till 5,000 fot höga fjellmurar med
skimrande snötinnar, hvilka morgnar och qvällar brinna i purpur och kasta återsken
öfver aflägsna vattenfall, som hänga glittrande bågar genom luften.
Det är heller icke svårt att af Finns pennteckningar bilda sig en hel mängd
föreställningar om det egendomliga folklifvet i Norge. Man får en liten titt in der
och hvar. Turistens stigar föra honom än i ovägade hög-fjelldalar, der en vidun-
derlig från hedenhös stammande smuts råder hos den vänliga, torftiga befolkningen;
än i den norska aristokratiens, odalböndernes, med sköna träsniderier smyckade, af
kostbara husgeråd och fädernedrägter fylda storstugor, der husfadren, myndig som
en höfding, sitter vid det väldiga ekbordet och läser för husfolket ur »Fänrik Ståls»
krigiska sägner; än åter bland städernas mera rörliga befolkningar, utmärkta för
öppenhet och gästfrihet.
Finns »Turistbref» svara nog mot sin afsigt, att väcka håg hos äfven andra sven-
skar att uppfriska sig med sommarfärder i Norge, att med detta lands natur och
folk stifta en bekantksap, som sätter dem i stånd att »sjelfständigt bedöma företeel-
serna i denna nation, som, ehuru till ursprung, seder, språk och intressen oss
närmare än något annat folk, dock ännu är af oss svenskar så föga känd.» De sista
orden äro verkligen tänkvärda. Glömmom sedan ej, att jernvägen numera som ett
trollbälte sammanbinder Sverige och Norge!
Det är ett faktum att vi nordbor resa gerna och, så vidt det ske kan, långa
vägar och helst söderut. När våren nalkats, när snön smälter på marken, när mol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
