Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 125
nen glänsa som hvita svanevingar i aftonsolens sken, då gripes nordbon af en under-
lig längtan att lemna hus och hem, att tåga söderut, att besöka de länder, från hvilka
solen nu dagligen skrider högre upp mot Norden. Hvilken besynnerlig drift! Vi
känna ingen lust att följa flyttfoglarnes tåg, när hösten öfverfaller oss. Vi uthärda
tålmodigt det tilltagande mörkret, dimmorna och stormarne. Vintern fängslar oss
ännu mera vid den flammande härden. Men är våren inne och den korta, ljufva
sommaren närmar sig, då griper oss oron, då längta vi till fjerran, då fatta vi van-
dringsstafven och öfvergifva hela den vidunderliga fägring, som följer midsommar-
nattljuset i spåren! År detta hos vikingarnes ättlingar en återverkan måhbända ännu
af stamfädrens egendomliga sedvanor? Eller är det blott en yttring af den all-
mänt menskliga driften att med förkärlek vända sig till motsatserna, att i främsta
rummet lockas af det främmande och obekanta? Härmed vare huru som helst,
visst är att nordbon länge företrädesvis styrt sina resefärder mot södern och i sam-,
ma mon försummat att omsorgsfullare studera sitt eget och närmaste stamförvandters
land och folk. De stora ländernas bländande odlingsskatter hafva naturligtvis i vä-
sentlig mån bidragit till att utåt rikta den orolige, reslystne nordbons håg. Den upp-
fostran, vi numera börjat gifva oss, leder emellertid närmast i en annan riktning.
Det nationela, det egna, det stambeslägtade hafva kommit till sin naturliga rätt, hos
oss såsom i den öfriga verlden. Det gäller nu — hvilket icke allmännare var fallet
för några årtionden sedan — såsom första intyg på bildning, att man känner grund-
ligt eget land och folk, sitt eget språk, sin egen literatur, sina egna kulturförhållan-
den och hvad dermed står i närmare samband. Skulle då icke det nationela intres-
set, befäst och utveckladt redan i våra undervisningsverk, utöfva inflytande äfven på
riktningen af våra resefärder? Ar det icke helt naturligt, om vi börja med att beresa
eget och våra kulturfränders land, innan vi taga vägen till Paris, Rom, Wien och
den öfriga verlden?
Icke längre från Sveriges hufvudstad, än norska gränsen, ligger Finlands kust.
Man reser till den förra på jernväg, till den senare på ångbåt. Deruti ligger skilna-
den. För dem som vilja besöka de tusen sjöarnes land — så olikt Norge och dock
fullt af forntids- och framtidsintresse för den bildade svensken, öfverrikt äfven på
naturskönheter af egendomligaste slag — anbefalla vi Herr V. Vasenit sakrika lilla
bok »Helsingfors. Vägvisare för resande och historisk-statistisk öfversigt.» Man skall
i den finna en lika nyttig som pålitlig cicerone.
Också resehandböckerna hafva fått sin beskärda del af det klander, som riktats
mot nutidens resesätt. Man får ofta höra eljest förståndigt och bildadt folk tala i en
satiriskt medlidsam ton om »personer, som resa verlden kring med sin Bedecker i han-
den och inte taga reda på någonting annat än det som handboken påpekar!» Men vi
fråga: om man reser t. ex. till Paris och der besöker torg och gator, offenliga pro-
menader och minnesvårdar, palatser, kyrkor, kyrkogårdar, muséer, teatrar, bibliotek,
akademier, fabriker, domstolar, fästningsverk, ja till och med kloakerna, Mabille och
Closerie de lilas — och till allt detta hänvisas man af den gode Bedecker och det
på ett sätt, som gör att man öfverallt kan sjelf vägleda sig — har man i sjelfva ver-
ket icke då stiftat bekantskap med ett betydande antal &f hela den europeiska od-
lingens stoff och frukter, ljus- och skuggsidor? Att för mer ingående studier, fack-
arbeten måste anlitas, säger sig sjelft; resehandboken är, kan och vill ju icke vara
något annat, än en sakkunnig resepromemoria, som inbespar tid, kostnad och många
bryderier. Inhemtar man grundligt allt det, som finnes påpekadt i våra dagars rese-
handböcker, har man sannerligen icke rest förgäfvesl
Herr Vasenii vägvisare öfver Helsingfors, Finlands unga, vackra hufvudstad, upp-
fyller alla de anspråk, man kan ha på en god resehandbok och till och med något
derutöfver. Arbetet är ordnadt i tre afdelningar. Den första innehåller de prakti-
ska anvisningarna och sakuppgifterna om bygnaderna, institutionerna, samlingarna,
samt omgifningarna, till hvilka äfven räknas »Nordens Gibraltar», den ryktbara fäst-
ningen Sveaborg. Man erhåller en upplysande historik öfver fästningens kapitulation
1808 och bombardement 1855, den förra en mörk fläck i krigshistorien, det senare
en gagnlös bravad. I den andra afdelningen erhåller man staden Helsingfors hi-
storia, ända från den tid då gamle kung Gösta beslöt anlägga en stor handelsstad
på Sandhamn — en större holme omkring "/, mil sydvest från det nuvarande Helsing-
fors — men icke kunde förmå de grundläggande utflyttarne från Borgå och Ekenäs
att begifva sig längre fram än till utloppet af Vanda å, — Helsinge forsen — hvari-
från staden sedermera, år 1642, flyttades till sin nuvarande plats på en bergig
halfö, omsvallad af haf och vikar på alla håll. Den tredje afdelningen, behandlad
såsom ett tillägg till den andra, meddelar statistiska tabeller öfver stadens ytinne-
håll, antal gårdar, befolkning, språk-, religions- och bildnings-förbållanden, industri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
