Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
vara, och ensamhet har varit mig behagligare än sällskap; åtminstone har jag
icke haft mycket behof af sällskap såsom näringsstoff för mitt andliga lif...
Fantasi vågar jag icke berömma mig af, icke heller af omfattande och troget
minne; men en klar föreställningsförmåga har blifvit mig gifven i förening
med ett långsamt men skarpsinnigt förstånd, ett träffande och sundt omdöme
och en just icke vanlig förmåga af tanke, idé och omedelbar förnimmelse af
sanningen.» Han bör behålla sista ordet.p ’
Hade jag den tiden varit i besittning af större menniskokännedom, och
hade jag stält riktigt lefvande för mina ögon skaldens svärmiska pietet och
beundran för sin aflidne fader, då hade jag icke trott mig kunna genom de
sympatctiska inlednings- och slutorden utplåna det ogynsamma intrycket af
mina anmärkningar. Jag tyckte då till och med, att jag gått så långt, som
det på något sätt var mig möjligt, och min förvåning var lika så stor som
min sorg, då Frederik Paludan-Muäller kände sig till den grad besviken genom
mitt bedömande af boken, att han i första hettan beskylde mig för brist på
ordhållighet med hänsyn till mitt löfte om att uttala mig med pietet och för-
klarade mig, att allt personligt umgänge oss emellan från detta ögonblick måste
upphöra. I Februari 1870 var dock has groll mot mig åter förbi, och han
riktade sjelf de första försonande orden till mig. Men ehuru vi som oftast
talade med hvarandra, och jag vid flere tillfällen erfor, att skalden icke hade
glömt sin välvilja mot mig, kunde det forna, innerliga förhållandet aldrig mera
helt och hållet återställas. Af all den sorg en fast öfvertygelse och den obe-
tingade hängifvenheten åt en idé vållar sinnet, är ingen smärtsammare än den
skilsmessa de så ofta medföra från utmärkta menniskor, hvilkas lifsåskådning
leder dem i motsatt riktning.
Sista gången jag talade med Frederik Paludan-Muller var på valdagen den
25 April 1876: vi sammanträffade i Gothersgadens exercishus. Han, som på
ålderdomen blifvit litet mera lomhörd och icke beräknade styrkan af sin röst,
sade till mig alldeles högt midt under kandidatens tal: »Det här är något
riktigt tråkigt att stå och höra på; låtom oss gå några slag upp och ned till-
samman.» Detta gjorde vi också en god stund, under det jag ständigt måste
tysta honom för att icke ådraga oss åhörarnes ovilja.
Han talade med mig om Det nittende Aarhundrede, som han ständigt läste,
och sade: »Det skall säkerligen glädja Christian Winther, att ni har skrifvit
så varmt om honom; men jag kan icke begripa, att ni kan sätta dikterna Til
Een så högt, de göra på mig det intrycket som hade han pinat dem ur sig,
som om han hade lofvat sig sjelf eller någon annan, att han hvar söckendag
skulle skrifva en kärleksdikt och nu plågade sig dermed, när sånggudinnan
icke ville skänka sitt bistånd.» Något riktigt hjertligt erkännande af Winthers
talang egde öfver hufvud icke rum från hans sida; dessa skaldelynnen voro allt
för främmande för hvarandra. Det var icke det sensuela hos Winther, som
stötte honom tillbaka; ty han svärmade ju för Aarestrup och återkom ofta till
att denne var en vida mera betydande skaldepersonlighet än Winther; men så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
