Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDERIK PALUDAN-MULLER. 157
vidt jag kunde förstå, kände han (liksom för öfrigt också Hauch) mycket
starkt frånvaron af en manligare ton hos Chr. Winther. Var det kanske en
smula personligt groll med i spelet? Vare härmed huru som helst, så tyckes
icke heller Winther & sin sida hafva hyst någon riktigt varm känsla för
Paludan-Miullers poesi. Hjortens Flugt, som utkom året efter Kalanus, har i
sitt förord denna lilla snärt åt Paludan-Mäller och hans drama:
Ifald det kunde more Jer,
Jeg Billederne vil afdsrekke,
Skjöndt jeg — paa det Lav — ikke kan
Med sligt Mirakel og Spektakel
Som hist den indianske Mand
Og min Collega Mester Jakel.
Jag har också då ock då kunnat spåra, att Paludan-Muäller för Chr. Winther
var alltför byronsk till sin ton och icke nog dansk. Winther deremot var
för honom alltför omanlig.
Från Chr. Winther gled samtalet öfver till Gosses afhandling om Swin-
burne. Om Gosse talade han med sympati, men jag behöfver knappt säga, att
Swinburne var honom en styggelse. Hade han känt honom personligen, skulle
han kanske fält ett gynsammare omdöme om honom, men han var alltför myc-
ket biskopsson och alltför konservativ för att icke känna sig i hög grad till-
bakastött af en republikansk och ateistisk skald. Ju äldre han blef, destomera
träget sysselsatte han sig med biblisk, ja med egentligt teologisk granskning.
Han kunde — om ock blott på skämt — berömma sig af att vara en ganska
lärd dogmatiker; af sitt skaldevärde deremot berömde han sig aldrig, icke en
gång på skämt. En ackomodationsfilosofi till och med af en mycket fri an-
strykning kunde han godkänna hos en skald, men icke något afgjordt fri-
tänkeri.
Slutligen föll talet på Julius Langes afhandling Om Kunstverdi. Huru
mycken sympati han än i allmänhet hade för författaren, så kunde dock denna
bok omöjligt vara honom till lags. Dertill var den honom allt för realistisk.
Langes yttrande, att konsten icke handlar om det sköna, var honom en nagel
i ögat. »Hvad blir det i sådant fall af ideerna, af det sanna, det sköna, det
goda!» sade han med leende ögon och en lustig åtbörd, som om han ville
uttrycka, att någonting galnare än det att förgripa sig på ideerna, kunde man
knappast hitta på. Emellertid ljöd från talarestolen midt under vårt samtal
än »100 millioner», än »vbefästning från landsidan» samt »hör, hörp, och
hyssjningar från &hörearskaran, så att mitt försvar för Langes ometafysiska
estetik småningom gick i stycken för mig, och jag sade skalden farväl. Då
jag erfor, att detta mitt meningsutbyte med honom hade varit det sista, slog
det mig som en underlig tillfällighet att vårt första och vårt sista samtal hade
handlat om det samma, om det skönas väsende och om naturens och konstens
förhållande till det sköna. Han hade på valdagen häfdat samma idealistiska
uppfattning af konsten, som den morgonen tretton år förut vid Esromsjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
