Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
En Tid, da man i Hob sig kotted sammen
For at tilveiebringe noget Stort
Og under Hurra skiltes ad med Gammen
Naar Ingenting tilsidst man havde gjort
och det är i och för sig lätt begripligt, att en skald med denna blick på om-
gifningarna föredrog vistelsen i »Morgenrödens Rige» framför den bland sina
samtida i Kjöbenhavn.
Men det egendomliga var, att han icke var ensam om att föredraga denna
vistelseort. Alla de bästa hufvudena i hans samtid hade företagit samma jem-
förelse och gjort samma val som han; det fans ju någonting poetiskt hos de
flesta af dem; och så tilldrog det sig, att en allmän utvandring egt rum ur verk-
ligheten, och att skalden i morgonrodnadens rike fann sig i det talrikaste säll-
skap. Det var den så kallade »pestetiskay perioden, och många voro de, hvilka,
liksom den unge estetikern i Kierkegaards Enten-Eller, förflyktigade hela verk-
ligheten i ett öfverjordiskt, metafysiskt fantasteri.
Detta ger anledning till ett omslag i Paludan-Millers poetiska tendens.
Han stannar midt i sin flykt undan verkligheten och styr kosan tillbaka till
jorden. I dikten Tithon utmålar han lifvet på morgonrodnadens ö, vid eter-
hafvets kuster, dit Auroras kärlek upplyftat Tithon. Det är ett lif sådant som
Rinaldos i Armidas förtrollade trädgårdar, en tillvaro, der ett rosenskimmer
har utbredt sig omkring allt, öfver himlen liksom omkring de sköna qvinnorna,
ett lif med sång och bägarklang, älskog och musik och seglatser på eterhafvet
i evig ungdom och under en evig vår. Och dock är detta lif aldrig själlöst,
dess njutning aldrig låg men alltid salig. Det är beslägtadt med det lif, om
hvilket Hauch och så många andra ädla svärmare på hans tid drömde, och som
han skildrade, då han sjöng om vintergatans haf, der »de förlossade andarne
glida fran saligt drömmande utan ängslan och sorg, med odödlighetens glans i
ögat genom obekanta verldar»; det är denna glömska i njutningen, som Bödtcher
och så många i hans samtid sökte i en deras bästa år upptagande vistelse un-
der Italiens sol; det är den eviga ungdomen och den aldrig slutande vår, som
Christian Winther och Andersen och alla de af deras generation, hvilka, lik-
som de icke förstodo att åldras, förmådde fasthålla och framtrolla. Men det
utgör Paludan-Mullers storhet såsom menniska, att han leddes vid detta lif och
denna skönhet. Han diktar, att midt under all denna glömska af det jordiska
och midt under allt detta fråssande i lycka, Tithon förtäres af längtan efter
sitt land, sitt folk, sin samtid, efter hela den oideala verklighet, han en gång
så gerna hade lemnat. Och det är visserligen icke utan skäl han längtar; ty
ingenting mindre än Priamos’ tronbestigning, Helenas bortröfvande, det tioåriga
krig, som Homeros skulle besjunga och Trojas fullständiga förstöring har in-
träffat, medan han lefde högt i morgonrodnadens molnland. Så hade på sin
tid den franska revolutionen spelat ut sitt storartade drama, under det vissa
personer sjöngo Rahbekska visor. Så hade Kjöbenhavn spelat sällskapsspektak-
ler under slaget vid Waterloo och Danmark estetiserat under Julirevolutionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
