Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDERIK PALUDAN-MULLER. 171
Paludan-Mäller uppbäras de af historiska namn; det är ingen ringare man än
verldseröfraren Alexander, som här representerar den »pestetiskap lifsåskådningen,
och det är den indiske filosofen Kalanus, som gifvits honom till motståndare.
Det ideela förhållandet vid framställningen af en sådan andlig envigeskamp
skulle nu vara det, att skalden lyckades utrusta båda de kämpande parterna
med lika utmärkta egenskaper. Uti i fråga varande fall förhåller det sig
i sjelfva verket så, att hos Kierkegaard estetikern är på det rikligaste utrustad
med andliga gåfvor, etikerns inlägg deremot något träaktiga och svaga, men
att tvärtom hos Paludan-Muller etikern är en icke mindre själfull än inspire-
rad varelse, en menniska af den renaste andliga skönhet, under det den store
Alexander här icke står i jemnhöjd med sitt historiska namn. Denne Alexan-
der skulle visserligen aldrig hafva underkufvat Asien. Paludan-Muller synes
under sin hänförelse för den indiske tänkaren hafva mist det lefvande intryc-
ket af att Alexander var ett snille, icke blott heroisk som Achilleus utan til-
lika stor såsom Czasar. Och med Alexander är öfver hufvud hela den greki-
ske anden här neddragen i en lägre sfer; de män, hvilka här stå såsom repre-
sentanter för den grekiska filosofien i hennes glansperiod, d. v. s. för en filo-
sofi, som verlden nära 2,000 år derefter ännu tärde på, säga här så obetyd-
liga, så andefattiga saker, att den indiske eremiten vinner de lättaste segrar
öfver deras resonnemanger. Den ene af dem är en hvardaglig pratmakare, den
andre en föga djupsinnig men skicklig dilettant. Sålunda står eröfraren der
som det enda någorlunda värdiga motstycket till asketen.
Handlingens gång är nu den, att den indiske eremiten Kalanus i Alexan-
der, som under sitt triumftåg uppnår Indien, tror sig se en uppenbarelse af sjelfva
Bramas ljus, närmar sig konungen i ödmjuk tillbedjan och följer honom till
fots på hans ökenmarsch ända till Pasargade, der han (i första akten) är nog
lycklig att åter få företräde hos konungen, som han knäböjande helsar med
namnen »Gud, herskare. visdomsfurste, kraftens konung.» Alexander, som inser
mannens sällsynta värde, binder honom genom godhet vid sin person och ger
honom plats vid en fest, som han samma afton firar. Vid denna fest, hvars
beskrifning lyckats skalden alldeles utmärkt, infinna sig sköna grekiska hetärer,
som sjunga till Alexanders ära och under jubel plundra hans juvelskrin, och
här upptäcker Kalanus till sin förvåning och fasa småningom, att den store
fursten, i hvilken han sett en förkroppsligad Gud, hvarken fruktar för rusct,
som slumrar på bägarens botten, eller viker tillbaka för demonen, som gömmer
sig bakom qvinnoskönhetens mask. I det första ögonblickets förfäran stöter
han med sin knif efter den ena hetären, men afväpnas. Förfårad och för-
lamad står han, då gillet är slutadt, icke blott bittert bedragen i sin tro, utan
förkrossad öfver att hafva svikit Brama genom att förvexla en svag, dödlig
menniska med honom. Han kan icke försona denna synd och vända tillbaka
till guden på annat sätt än genom sjelfförintelse. Han beslutar att enligt in-
disk sed bränna sig sjelf.
Men då Alexander nästa dag sofvit af sig festruset och erfar Kalanus’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
