Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 — FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG, TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
ljusintryck, i det de ljussvagare och sannolikt mer aflägsna stjernorna ej med
blotta ögat kunna särskildt varseblifvas utan endast genom deras stora antal
förläna en viss, allmän ljushet åt himlahvalfvet. På detta urskiljer man un-
der stjernklara nätter vintergatans i hvitt skimrande bälte från den mörkare
himmelsgrunden. Några större eller mindre afstånd till olika stjernor eller
delar af rymden kan man naturligtvis ej direkt urskilja, men det intrycket gör
sig dock gällande, att de ljusare stjernorna äro oss närmare än de svagare. —
De för blotta ögonen synliga stjernorna synas fullkomligt regellöst spridda på
firmamentet, först ett noggrant efterräknande visar oss, att de ljussvagaste af
dessa stjernor i något större mängd förekomma inom en zon, genom hvars midt
vintergatan drager sig fram. Sjelfva vintergatan är emellertid ingalunda ett
likformigt bälte med öfverallt samma bredd, utan tvärtom ganska oregelmässig,
ehuru i sin helhet ganska nära motsvarande en storcirkel. TI olika delar af
vintergatan finner man olika ljushet, olika bredd, olika formationer samt förgre-
ningar af högst egendomligt utscende; något före dess inträde i det norra him-
melshalfklotet förmärkes en delning af det ljusa bältet, som fortsättes ända till
stjernan «4 i Svanen, desslikes utgår en gren i stjernbilden Perscus, som slutar
ungefär vid a Tauri, under det att hufvudgrenen går mot Orion och Procyon.
På det södra halfklotet är vintergatans utseende än besynnerligare. Förgrenin-
garna äro högst talrika och oregelmissiga, så att de trotsa hvarje beskrifning.
I det fortlöpande ljusbältet märkes dessutom liksom svarta öppningar, de s. k.
kolsäckarne, men långt ifrån sjelfva bältet finner man tvenne, liksom från
vintergatan borttagna ljusfläckar, de 8. k. magellhanstmolnen. — Om nu vinter-
gatan utgöres af en, för oss oräknelig stjernehär, så synes i sjelfva verket san-
nolikheten ej vara allt för stor, att alla dessa stjernor med hvarandra bilda ett
enda system i mekanisk mening. Härtill är vintergatans företeclse för litet
symmetrisk. Nära invid temligen stjernfattiga ställen, vöppningarp, befinnes
mycket tätt sammangyttrade stjernhopar; förgreningar och kanaler omvexla på
ett så mångfaldigt sätt, att man svårligen kan föreställa sig, huru stabiliteten
i ett sådant system vore möjlig.
På dessa sparsamma fakta synes nu svårligen någon positiv vetenskap kunna
grundläggas; icke desto mindre hafva desamma åtskilliga gånger tjenat till ut-
gångspunkt för spekulation. — Redan Kepler förmodade vintergatan vara en
omätlig stjernring, i hvars midt vår sol är belägen; han antog dervid solen vara
den förnämsta kroppen i verlden, vara likasom hjertat i universum, från hvilket
ljus och värme sprides till verldsalltets olika delar. Han förestälde sig vidare
stjerneverlden vara begränsad och omsluten af ett sferiskt kristallager, hvars
diameter är bortåt 37,000 ger större än jordens afstånd från solen. Sferens
tjocklek ansåg han emellertid ej vara mer än omkring 2 gceogr. mil. — Man
kan antaga, menar Kepler, följande den hebreiska traditionen, att stjernorna
befinna sig spridda inom detta sferiska lager, hvilket skulle bestå af något vat-
tenartadt ämne, fruset till is, i följd af det stora afståndet från solen, urkäl-
lan till värme och ljus i universum. Keplers uttalade åsigter — om de i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
