Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSIGTERNA OM VINTERGATAN. 193
allt fortfarande under förutsättning att stjernorna äro likformigt fördelade inom
detta system, en föreställning om systemets utsträckning i olika riktningar.
Härpå grundar sig den berömda metoden af rymdlodningar (»gagings of the
heavens»), som ligger till grund för Herschels första undersökningar (1785).
Stödjande sig på de nämda hypoteserna, nämligen om stjernornas likfor-
miga fördelning samt att den rymdgenomträngande kraften hos hans teleskop
är stor nog att genomtränga vintergatans aflägsnaste partier, företager han sig
en upplodning af densamma och bestämmer systemets yttre form. På grund
af dessa iakttagelser och bestämningar finner han, att stjernorna ingalunda äro
likformigt kringströdda i alla riktningar, utan att de tvärtom bilda liksom ett
linsformigt lager, hvars tjocklek är mycket ringa i förhållande till dess öfriga
dimensioner, och inom hvilken vårt solsystem intager sin plats temligen nära
midten af tjockleken, samt äfven nära ett ställe, der lagret spaltas i tvenne
förgreningar eller armar. Dessa armar, som bilda en mycket liten vinkel med
hvarandra, gifva sin tillvaro för oss vid vintergatans omedelbara betraktande
tillkänna; de föranleda nämligen fenomenet af vintergatans »bifurkation» från
Skorpionens till Svanens stjernbild. »Det är nämligen tydligt, att — om ögat
intager en sådan plats inom vintergatan och om stjernorna äro likformigt för-
delade inom rymden som de upptaga, — tätheten skall synas vara minst i en
riktning, som är vinkelrät mot lagrets hufvudutsträckning. På samma gång
bör tätheten tilltaga ganska hastigt i mån som man, öfvergående från den ena
riktningen till den andra, närmar sig vintergatans plan, alldeles på samma sätt
som vi se en lätt dunst i atmosferen öfver oss förtäta sig till en ogenom-
tränglig dimma i horizontens närhet, blott i följd af synliniernas hastiga till-
tagande i längd ’. — Stjernlagrets begränsning visade sig för öfrigt ej vara
cirkelformig, ja ej ens någorlunda regelmässig, utan formad i åtskilliga bugter
och utgreningar. Häraf förklarades äfven vintergatans egendomliga företeelser
såsom effekten af den perspektiviska anblicken af mer eller mindre utsträckta
stjernlager.
Snart nog modifierade Herschel sina åsigter ganska väsentligen. — Redan
1796 medgifver han, att hypotesen om stjernornas likformiga fördelning inom
systemet är mycket för inexakt för att tjena såsom bas för noggrannare under-
sökningar. Han anser sålunda, att detaljstudium af vintergatans natur visser-
ligen ej låter utföra sig medelst de omnoämda stjernlodningarna, men han för-
kastar dock icke alldeles denna metod, t. ex. för att utforska de allmänna dra-
gen af systemets form. — Ej långt härefter uttalar han sig än bestämdare om
stjernornas olika fördelning, d. v. s. att de stjernor, vi omedelbart se, äro på
ett annat sätt fördelade än de, hvaraf vintergatan består. Om denna börjar
derjemte helt nya åsigter att göra sig gällande. »Stjernorna, som bilda vinter-
gatan äro mycket olika fördelade», säger Herschel 1802, »och visa tydligen
spår af krafter, som sträfva att koncentrera dem i flera särskilda hopar. — Är
! Efter Sir John Herschels Outlines of astronomy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
