Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 221
derföre föga till längre uppsatser och förhandlingar. Den äldsta urkunden är en
bulla af år 822, genom hvilken Paschalis I uppdrager åt erkebiskopen af Rheims Ebo,
kejsar Ludvig den frommes dibroder och studerkamrat, legationen hos »de folk i nor-
dens trakter, som ännu icke blifvit i dopets heliga våg pånyttfödda, utan ännu lefva
under dödens skugga och mera tjena det skapade än skaparen.» Den tredje af bo-
kens urkunder inför inom vår synkrets Ansgarius, hvilken till en början förordnades att
deltaga i Ebos arbete bland svenskar, danskar och slaver. Det var denna fördel-
ning af omvändelseverket, som icke var för erkebiskoparne i Hamburg-Bremen ange-
nåm i en något senare tid, då de med all makt ville åt sig vindicera rätten att her-
ska öfver den nordiska kyrkan. Så litet nogräknad var man då med afseende på
medlen, att den ena urkunden efter den andra förfalskades för att man skulle få star-
kare stöd för sina anspråk. Redan denna första, af Gregorius IV utfärdade fullmakt
för Ansgarius har blifvit förfalskad och ligger än i dag det förfalskade (föregifna)
originalet, försedt med påfligt blysigill (bulla), i Hannovers statsarkiv. Till och med
Ansgarii lefnadsteckning förfalskades i öfverensstämmelse med brefven, hvilka dock
äro så groft förfalskade, att man borde för länge sedan hafva upptäckt deras beskaf-
fenhet. Det talas i dem icke allenast om danskar, svenskar och slaver, utan äfven om
andra stammar, Norvehorum, Farrie, Gronlondan, Halsingalondan, Islondan och Scri-
devindum; år 832, då- det första af falska brefven skulle vara utgifvet, kände
man icke hvarken Island eller Grönland. Till all iycka finnes den äldsta bullan, som
nu är förlorad, aftryckt i ett tyskt arbete från 1600-talet, hvilket är ytterst sällsynt;
allenast tre exemplar äro kända. Inemot 30 urkunder gälla missionen i Sverige och
den svenska kyrkans förhållanden till erkebiskoparne i Bremen och Lund, hvilka
täflade om primatet; först under en tid, som tillhör en senare del af traktatverket,
ville man i Sverige befria sig från såväl det ena som det andra öfverväldet.
Fjorton urkunder tillförsäkra Sveriges furstliga personer och riket påfvens skydd eller
gälla Sveriges förhållanden till utlandet, 9 bref uppmana svenskarne att deltaga i
striden mot saracenerne och andra kyrkans fiender i långt aflägsna land, 23 mana till
korståg mot hedningarne på andra sidan Östersjön, 15 påfliga bref gripa in i lag-
stiftningen, innehålla bestämmelser om tionde, peterspenningen m. m.
Sveriges närmaste granne, med hvilken traktater kunde afslutas, var Got-
land, hvilket under den period, som denna del afhandlar, genom traktater fästes vid
Sverige — traktater, som visserligen icke nu finnas i behåll men som omtalas i den
Gotlands historia som åtföljer Gutalagen — och i hvars hufvudstad nedsatte sig främ-
mande köpmän, som begärde och fingo privilegier på handeln med Sverige. Redan
under den hedna tiden, allt sedan de dagar, då de arabiska silfverskatterna kommo
till Östersjön, var Gotland dennes kommerciela medelpunkt, och öns betydelse i
detta hänseende erkändes ock af utländska makter. Redan under 1100-talets andra
eller tredje årtionde fingo Gutarne handelsprivilegier af kejsar Lothar II. Åtta se-
nare privilegier, gifna uf Danmark, England, Frankrike, Holstein o. s. v. äro upp-
tagna i denna del. Genom sitt lands läge hade svenskarne af gammalt varit hän-
visade till Ryssland såsom fältet för krigiska företag och fredliga handelsfärder. Den
svenska handeln på detta land kom dock nästan uteslutande i händerna på gotlän-
dingarne, hvilka sedermera, när tyska handelsstäder hade uppkommit och börjat
blomstra å Östersjöns södra stränder, måste med dem dela denna vinstgifvande han-
del. Den äldsta traktat som handlar om den ryska handeln, från 1190-talet, talar
redan om gotländingar och tyskar. Om denna handel togo sig påfvarne stundom till-
fälle att yttra sig, alldenstund ryssarne såsom grekiskt-katolske betraktades som
otrogne, hvilka dessutom voro vilda grannar och af den ena eller andra anledningen
måste bekämpas. Den ryska handeln ledde ock på annat sätt till förvecklingar: så
snart de svenske konungarne för att skydda Finlands gränser eller för att utvidga
sitt land lågo i fejd med ryssarne, måste de lägga hinder i vägen för all sådan handel,
som kunde bereda deras fiender några fördelar. I början af 1170-talet ingick konung
Knut Eriksson en traktat med Henrik Lejonet, till förmån för den af honom grund-
lagda staden Liibeck, med hvilken, liksom med de andra medlemmarne af det blif-
vande handelsförbundet, sedermera den ena traktaten afslöts efter hvarandra, till en
början under förutsättning af ömsesidig likhet i förmåner. Med sådana vilkor nöjde
sig dock icke länge hansestäderna, hvilkas handel för Sverige visserligen var nödig,
men slutade med att blifva tryckande. Från medlet af 1200-talet hafva vi i behåll
en mängd handlingar rörande förhållandena till Danmark och Norge.
Utgifvaren framhåller, att om det berättigade i vissa handlingars upptagande i
samlingen kan tvekan råda, men att han i alla sådana fall följt reglen att hellre upp-
taga för mycket ån för litet. Utan tvifvel är detta välbetänkt och vid granskande
af de urkunder, som blifvit upptagna, hafva vi icke funnit en enda. som saklöst kun-
nat vara borta. Särdeles välbetänkt är ock åtgärden att vid handlingarnas gruppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
