Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET.
ningen att kunna tala till en allmänhet, som år efter år invants att på scenen
skåda den ena idealistiskt romantiska drawmen efter den andra; han hade der-
igenom en sympatisk grund att arbeta på, och då härtill kom ett fint begag-
nande af scenens verkningsfulla medel samt ett herravälde öfver formen, som
yttrat sig i en ädel, poetisk diktion och i inflätade lyriska stycken af myc-
ken fägring, så var det ej underligt, att »Bertran de Born» skulle blifva ett
godt »kassastycke», och att under en så originalfattig tid som den nuvarande
Recke skulle anses för en den framtida dramatikens storman. Det var han dock
icke. »Bertran de Born» är ett efterblomstringens verk, som visserligen kan
vara ett lämpligt repertoarstycke, men som icke betecknar någon nyinslagen
stråt eller något nytt åt poesien vunnet område. Ämnet är hemtadt från
romantikens och riddarpoesiens glansdagar, det tolfte århundradet, Richard Lejon-
hjertas, Barbarossas och Filip Augusts tidehvarf, en tid, då den moderna skalde-
konsten slog sina första vingslag. I Provences soliga dalar var det, som
den nya sången vaknade till lif, och genom dess ryktbare trubadurer vardt
den en kär gäst vid de stora hofven. Och hjelten i Reckes dikt är ju ingen
annan än trubadurernes främste man, medeltidens Tyrtgus, Bertran de Born,
sångaren och kämpen, svärdets och lutans man, hvilkens romantiska lefnad redan
förut lockat skalder som Dante och Uhland. Den unge danske diktaren valde
naturligtvis icke för sitt drama det skede af trubadurens lif, då han som
»cisterzienser, fyld af minnena från ett stormigt lif, bidade döden i ett kloster,
utan han skildrar honom, sådan han i sin krafts dagar, inblandad i striderna
mellan Henrik II af England och hans söner Richard Lejonhjerta och Johan
utan land, uppträdde såsom en allmänt älskad skald och en allmänt fruktad
kämpe. — Förälskad uti grefvinnan de Pons, hindras Bertran från sin förening
med henne genom konung Henrik, som trolofvat denna sin slägting med jarlen
af Essex. Då han icke kan förmå konoungen att bryta denna trolofning, svär
han honom hämd, flyr öfver till Frankrike och lyckas här genom att an-
slå en patriotisk sträng (»til Kamp for Frankrigs Lilier!») och genom sina
hänförande sånger draga öfver på motståndarens sida alla den »engelske ko-
nungens» franske vasaller. Henrik dukar under i striden mot sin son Richard
och sänder i sitt svårmod efter en trubadur. Den, som kommer, är den för-
klädde Bertran. Denne tjusar konungen med sina sånger, och då Bertran af-
kastar förklädnaden, räcker Henrik honom handen till försoning med dessa ord:
»Jeg har tilgivet dig og Alle.
Som fulgte dig. thi jeg bar fölt i Nat,
At hvis jeg ikke selv var Englands Koncge.
Saa havde nu min Klinge veret dragen
For dig imod kong Henrik.»
Härefter följer Bertrans och grefvinnans förening som ett slags epilog.
Konungens karakter är tecknad med en viss styrka, men Bertrans åter är min-
dre tillfredsställande, i synnerhet som hans handlingar icke bestimmas af någon
grundsats, utan blott äro frukter af hans tillfälliga stämning. Förenande i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
