Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 239
person alla riddarromantikens dygder, saknar han alla dess fel, men saknar til-
lika kött och blod. Karakteren är för öfrigt historiskt osann, liksom stycket
i sin helhet — trots alla lyckade enskilda tidsmålningar af trubadursånger och
kärlekstäflan — icke lemnar någon bild af tiden i dess sanning. Utom det att
en trubadur som Bertran de Born knappast skulle hafva sträfvat så ifrigt efter
äktenskap med sin älskade under denna tid af yster sinlighet och eterisk öf-
versvinnelighet, då man i trubadurernes »codexp läste sådana satser som att äk-
tenskap icke var någon laglig ursäkt mot kärlek, eller att kärlek ej kunde
finnas mellan äkta makar, så lider stycket i ett annat och vigtigare hänseende
af ett genomgående historiskt fel, som är desto betänkligare, som omslaget i
handlingen just framkallas af detta brott mot den historiska sanningen. Bert-
ran kunde aldrig åkalla den franska patriotismen mot den »engelske» konungen
helt enkelt derföre att Englands .konung, den normandiske Henrik II, icke var
engelsman, utan sjelf fransman. Redan på de första bladen af sin Englands
historia framhåller Macaulay, att ännu under Richard Lejonhjerta en norman-
disk ädling af kungens folk betraktade namnet »engelsman» såsom en förolämp-
ning. Härtill kommer ock, att någon »fransk» enhet eller någon samman-
svarighet mellan de olika vasallerne i Frankrike icke egde rum under feo-
daltiden. Ett dylikt hufvudfel uti den historiska uppfattningen vitnar om en
afgjord omogenhet att skrifva "historiska dramer, ty äfven om man uti ett
diktverk icke begär sanning i alla enskildheter, måste man dock kräfva san-
ning i hufvudsak. Med rätta betonar Hettuer såsom en oafvislig fordran
hos ett historiskt drama, att icke skalden ändrar och rättar något af det
väsentliga uti det utifrån lånade ämnet. Vill man återigen lägga tonvigten på
epitetet »lyrisk» framför »drama», så må villigt medgifvas, att v. d. R. här
visat en ovanlig makt öfver formen, och det finnes ställen i detta hans först-
lingsverk, som voro, hvad man kallar »bedårande», när de från scenen tolkades
af den rikt utrustade skådespelaren Emil Poulsen. I sin helhet gjorde Bert-
ran de Born intrycket af ett i formelt hänseende mycket lofvande begynnare-
arbete, som likväl icke företedde någon större ursprunglighet.
Efter att hafva öfverstått en sinnessjukdom, som för någon tid förlamat
hans alstringskraft, utgaf Recke till julen ett häfte dikter, utgörande ett urval
af hans vittra skapelser sedan flera år tillbaka. Dessa dikter äro till större
delen erotiska — dels elegiska, dels förnöjda — men den i dem framträdande
stämningen är icke synnerligen djup och förefaller en smula gjord — helst i
jemförelse med Drachmanns första kärleksdikter, der skalden åter alldeles för
mycket beherskades af sin stämning. Då de icke göra intryck af att vara
riktigt genomlefvade, lemna de ej heller något djupare spår efter sig i läsa-
rens minne. Här och hvar förete de poetiska punkter, men efter dem får man
dock leta. Bland de få stycken, som icke äro kärleksqväden, är den egendom-:
liga »visionen», som skrefs på hospitalet, då vansinnets skuggor veko från förf:s
panna, otvifrelaktigt den mest ursprungliga och vitnar om vida mera poetisk
kraft än den svarfrade erotiken. Ett litet godt stycke är sången om bokträ-
Framtiden, 1877. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
