Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 245
skildringar, att konstnärens förhållande till sitt ämne blir, såsom Hegel säger,
i någon mån subjektivt, får sin prägel icke blott af det århundrade, som han
skildrar, utan också af det för hvilket han skrifver. — Jacobsen har, såsom
flertalet af sina samtida franske skriftfränder, gått i Prosper Mérimées skola,
han står utanför händelserna och låter helt opartiskt målsmännen för de olika
riktningarna sjelfva föra sin talan, utan att han griper in. Icke blott i upp-
fattningen, äfven i utförandet påminner han om franske läromästare. Hans
kärlek till naturen, äfven den liflösa (ett slägtdrag med Daudet) förleder honom
att teckna enskildheter med den aldra största noggrannhet. Stämning förmår
han alltid att gifva, och äfven när man har något att anmärka mot detaljerna,
tvingas man dock medgifva, att helbilden — för att nyttja ett uttryck af
Brandes — »bränner sig in» i föreställningen alldeles så som en tafla af
Alfred Wahlberg fäster sig i ögat. Vi hänvisa till sådana skildringar som
den af Ulrik Kristian Gyldenlöves dödsbädd och beskrifningen af, huru under-
rättelsen om kriget sprider sig i kyrkan (sid. 35). Stilen prydes af nya och
färgrika bilder och vitnar om en ovanlig makt öfver uttrycket. På sina ställen
förefaller den dock något »utarbetad». — Hvad man än må hafva att säga om
»Maria Grubbep, säkert är att denna skrift tillhör det mest fängslande, som
Nordens bokverld under de senaste årfemterna mäktat uppvisa. Dess värde
och betydelse — öfverskattade och underskattade — dömes i hvarje fall först
rättvist af senare tider. Det vore helt visst en förlust för Danmarks literatur,
om den ej finge mottaga nya verk från »Maria Grubbesp författare.
Sophus Schandorph är född i Ringsted år 1836, har aflagt teologie kan-
didatexamen, men sedan slagit sig på studiet af romanska språk och literatur-
historia, i hvilka ämnen han är filosofie doktor. Redan i början af 1860-
talet framträdde han med diktsamlingar, men mera fästes allmänhetens upp-
märksamhet vid hans namn genom en i början af detta årtionde utkommen
förtjenstfull öfversättning af Prosper Mérimées klassiska roman »Chronique du
regne de Charles IX», som var försedd med företal af Brandes, och hvilken
öfversättning väckte en viss förargelse på grund af de deri förekommande öm-
tåliga, ehuru lidelsefritt framstälda situationerna och de mer eller mindre fria
uttrycken. Senare har Schandorph utgifvit »Nogle Digte» (1875), som mot-
tagits med bifall, samt äfven uppträdt som novellist och nyligen samlat sina
noveller under titeln »Fra Provinsenv. Det är vid dessa noveller vi en stund
vilja dröja. Deras utprägladt realistiska form liksom också deras satiriska udd
mot den »vetiskt stålsattar kälkborgerligheten föranleda oss att, om också blott
i korthet, omnämna Schandorph i sammanhang med de yngre författarne af
den nya skolan. Om Drachmann bittert krigar mot hufvudstadslifvets svaghet
och gent emot det framställer ett fritt och af konvenansens fordringar obundet
lif, så är det åter småstadslifvet Sophus Schandorph vill åt. Drachmanns
gissel är emellertid här förbytt till en blidare komisk ferla. Schandorph ytt-
rar på ett ställe, att vistelsen i en småstad manar en till detaljundersöknin-
gar af menniskorna. Sjelf har han nog öga för löjligheterna och rädes heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
