Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 = FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
timmar, nymfer m. fl. uppträdde och spelades af förnäma personer. De enda
ofrälse, som deltogo, voro aktörerna Sevigny och Chatreau. Teatern förestälde
en lång allé; midt på scenen höjde sig berget Parnassus, vid hvars fot låg
en »Pbizarr» håla eller grotta. På bergets spets sutto Apollo och sånggudin-
norna och nedanföre stod Pegasus och läskade sig ur musernas heliga källa.
På ömse sidor om förgrunden lågo tvenne flodgudar, de båda aktörerna, hvi-
lande på stenar och stödjande sig på urnor, omgifna af säf. Rundt omkring
stodo nymfer, hopflätande guirlander med den unge prinsens initialer. Sång
och musik utfördes; flöjter, lutor och teorber ljödo, så att »den angränsande
skogen gaf återljud.» Sedan åtskilliga verser blifvit afsjungna, uppfördes en
komedi i en akt, »Le nouveau marié» af Montfleury’, hvari C. G. Tessin bl. a.
uppträdde. Efter denna komedis slut skedde dekorationsförändring. Man såg
då ett haf, på hvars strand en stor sköldpadda framkröp och gjorde sin rond
kring ’ teatern; två tranor flögo af och an och började hacka sköldpaddan, hvars
roll var att slutligen spricka itu, då ur dess skal framkommo små arlequiner,
— idel grefvar och baroner. Tranorna togo då till flykten, men tappade i
förskräckelsen några ägg, som arlequinerna efter allehanda upptåg utdelade till
åskådarinnorna. ”Tvenne andra »Pintermeder» af samma förf. blefvo derefter
spelade. För att angifva arten af dessa stycken anföra vi innehållet af den
ena bland dem. Don Pasquin d Avalos, hvilkens namn stycket bar (spelad af
C. G. Tessin), är stadd i friareärende till den sköna Lucie (fröken Hedv. Lilje),
som han aldrig sett, men då hon älskar Don Lopez (gr. Magnus Stenbock), får
hennes kammarjungfru (fr. Charl. Piper) mottaga friaren och föreställa sin
matmoders person. Genom att föra ett temligen fritt språk och oförbehållsamt
yppa omständigheter, som icke äro egnade att göra något synnerligen angenämt
intryck på den stackars älskaren, förstår hon slutligen att till sin frökens till-
fredsställelse drifva honom på flykten. I sådana roller inöfvades hofvets ung-
dom. Festligheterna slutade med en storartad taffel, hvarvid Venus (fr. Ulr.
Stenbock) nedsväfvade från skyarna, dragen i en char af tvenne dufvor och
omgifven af kärleksgudar. I ett långt poem prisar hon icke allenast dagens
unge hjelte, utan äfven hela det kongl. huset, bland hvars medlemmar det dock
fans er, som gjorde henne mäkta stort bekymmer:
celui qui se fait admirer
å present de toute la terre,
ce roi qu’on aime å revérer
autant que le dieu de la guerre,
que je contraints de m’adorer,
ce grand Charles en un mot, craint comme le tonnerre,
est I’objet qui me fait justement murmurer.
! Denna jemte de två andra små komedierna, som denna dag uppfördes, äro egentligen
s. k. »intermédes comiques», inlagda i en tragedi af samme förf. benämd L’Ambigu comique
ou les Amours de Didon et d’Enée (Dictionnaire Dramatique, Paris 1776, I, sid. 57).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
