Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 303
naturliga skäl märkbarast röjer sig vid sådana tilldragelser, som för denna
utveckling ega en mer afgörande betydelse. Skall nämligen det vya mo-
mentet stå i ett verkligt organiskt sammanhang med de föregående, så
måste detta tydligen innebära, att detta moment icke blott ställer sig vid sidan
af det redan gifoa — som skulle qvarstå oförändradt — utan fastmer i
sig upptager, med sin högre lifskraft genomtränger och i så måtto äfven vä-
sentligen förändrar detta. Detta måste då naturligtvis innebära en förstö-
ring och ett upphäfvande af de lägre momentens förut gifna form. Just
denna är det, som, genom sin naturliga sträfvan till sjelfbibehållelse, gör mot-
stand mot det högres framträdande och så vållar den spänning och strid, som
utmärker all utveckling. Ett oorganiskt tilläggande af nya moment är ej en
egentlig utveckling. Ju högre eller i strängare mening organiskt det väsen är,
som utvecklas, desto märkbarare röjer sig hos utvecklingen den karakter, vi nu
påpekat; fullständigt kan den dock aldrig saknas. Redan hos växten visar den
sig i någon mån, märkbarare hos djuret och den sinligt lefvande menniskan,
märkbarast hos menniskan i de bestämningar, der det personliga lifvet fram-
träder fullt förverkligadt. Apostelen Paulus säger ju sjelf: »Så länge jag var
ett barn, talade jag såsom ett barn, och hade barnsliga tankar, men sedan jag
blifvit man, hafver jag (icke fått nya tankar derjemte, utan) lagt bort det,
som barnsligt är». Skulle då ej detta äfven gälla, och det i strängaste me-
ning, om den högsta formen af all utveckling, den religiösa? Visserligen är det
sant, att man här vida mindre än på lägre områden kan tänka sig en strid
emellan de särskilda utvecklingsmomenten, så vidt denna strid skulle innebära
en söndring eller motsättning inom sjelfva det öfversinliga innehåll, som här
framträder. Det, som är en frukt af verklig religiös erfarenhet, kan ej heller
någonsin jäfvas af en fortgående sådan erfarenhet. Men dels är den religiösa
erfarenhetens fortgång icke blott en fortgång till större, fullständigt utvecklad
innehållsrikedom, utan jemväl till en högre grad af renhet, så att åtskilligt,
som förut ansetts såsom frukt af verklig religiös erfarenhet, sedermera befin-
nes icke vara det, dels måste vid erfarenhetens fortgång det förut gifna under
förändrad form upptagas i det nya momentet — och till innehållets form hör
obestridligen dess framställande i den eller den abstrakta lärosatsen, den eller
den bekännelseskriften — dels ändtligen står den religiösa utvecklingen i lefvande
och organiskt sammanhang med utvecklingen på andra områden af menskligt
lif, så att redan ett förändradt språkbruk kräfver förändrade uttryckssätt, något
på hvilket de i den kyrkliga treenighetsläran använda termerna substansia och
persona äro slående exempel.
Är det sålunda en till en viss grad oorganisk uppfattning, som förf. tillämpar
på den religiösa utvecklingen, då kan med skäl frågas, hvarifrån denna egentligen
förskrifver sig. Obestridligt synes det oss vara, att man måste ledas till ett
dylikt uppfattningssätt genom att företrädesvis fästa sig vid vissa lägre former
af organisk utveckling, der, just emedan de äro lägre, framträdandet af ett
högre moment mer synes innebära ett oorganiskt tilläggande af nya bestämnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
