Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 309
såsom en yttre auktoritet och ställer denna yttre auktoritet öfver hvarje inre.
I sådant fall är nämligen denna sats lika så mycket i strid med skriften
som den är i sig sjelf orimlig. Huru kan förf. på allvar hålla före, att
den kristna bibeln är ett renare och fullständigare uttryck för den religiösa
sanningen, än t. ex. Koran? Så är väl ändå hans mening, men huru vet
han, att den ena auktoriteten eger företräde framför den andra? Kanhända
derigenom, att han följt bibelns egna anvisningar (Joh. 7: 17; 8: 31, 32).
Eller känner icke förf. dogmatikens lära om andens inre vitnesbörd? Menas
åter med Guds ord den inre, ur andans vitnesbörd framgångna religiösa san-
ningen sjelf, af hvilken det skrifna ordet är ett sant och fullständigt uttryck,
och tages ordet »förnuft» i betydelsen af det i menniskan inneboende gudom-
liga eller Gud sjelf, som genom sin helige ande är närvarande i menniskan till
hennes frälsning och salighet, så frågas blott, hvad det rimligen skulle betyda,
att Gud, all sannings källa, intet betyder mot den af honom uppenbarade san-
ningen, ett påstående som tydligen skulle vara det samma som att Gud intet
betyder mot Gud, eller att Gud ej är annat än Gud — en allt igenom tavtologisk
sats. För att få någon mening i förf:s yttrande måste vi låta »förnuft» betyda
detsamma som »förstånd» och tolka hans utlåtande så, att för den prak-
tiskt religiöst intresserade menniskan cga de satser, i hvilka hon funnit ett
sant uttryck för sin religiösa erfarenhet, sin giltighet, äfven om hon ej med
sitt förstånd kunnat fullt fatta och genomtränga dem — ty för henne är det
praktiska intresset af större betydelse än det teoretiska, och hon kan då ock
mot en lära, som säger sig vara »filosofi», åberopa denna erfarenhet. Härvid
hafva vi blott att erinra, att äro de satser, dem hon tror sig kunna stödja på
erfarenheten. rätt abstraherade ur en verkligen religiös erfarenhet, så är den-
na 8. k. filosofi en falsk filosofi eller rättare ingen filosofi alls. Hvad åter
beträffar påståendet, att menniskans naturliga förnuft och naturliga vilja vore
i grund förderfvade, så måste det visserligen för den filosofiska vetenskapen
innebära en orimlighet, att förnuftet vore förderfvadt, då nämligen filosofien
med menniskans förnuft just förstår det gudaartade hos henne eller med andra
ord just det, som Gud genom sin nådeverksamhet hos henne förverkligar, ty
att påstå, att detta vore förderfvadt, skulle ju innebära den hiädiska tanken, att
äfven Guds nåd och följaktligen Gud sjelf vore genom synden förderfvad.
Klart är emellertid, att dogmatiken här ej förstår med förnuft det samma som
filosofien, hvilket, utom af det sammanhang i hvilket orden användas, är klart
redan deraf, att dogmatiken här tillägger ordet »naturlig». Men i uttrycket
»naturligt förnuft kunna vi ej finna någon annan rimlig mening än den, att
det skall beteckna, hvad den filosofiska vetenskapen benämner sinligt förstånd
och sinlig vilja. Men att menniskans sinliga eller naturliga lif, om det får be-
stämma henne i praktiskt afseende, blir ett ondt lif, denna tanke är visst icke
främmande för den filosofiska vetenskapen — så vida denna vetenskap är verk-
ligen filosofisk och verkligen vetenskap. Den »meningen, att menniskan ej är
förderfvad, utan har sina ursprungliga krafter oförändrade i behåll, rent för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
