Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
emedan redan detta skulle ställa dem i ett väsentligt sammanhang sinsemellan.
Men denna samma fullständighet nekas, äfven om man höjt sig till medvetande
om ett sådant sammanhang, men föreställer sig skilnaden mellan menniskorna,
tänkta i och för Gud, såsom en skilnad till graden, icke till arten, så vidt
man nämligen vill tillägga mensklighetens högsta organ, den högsta och full-
komligaste menniskan en specifikt försonande verksamhet, så att de öfriga kunna
sägas taga del i denna försoning eller, om man så vill, få del af henne, en-
dast så vidt och i den mån de likna detta högsta organ. Gifvet är nämligen,
att äfven detta organ måste hos sig hafva Gud närvarande i en viss grad eller
med en viss inskränkning, således icke utan inskränkning eller fullkomligt, ty
då vore det ej menniska — »vfinitum non est infiniti capax» — den reformerta
kyrkan kristologiska princip. Men å andra sidan nekas fullständigheten i verlds-
försonarens menskliga natur, om man antager, att väl en skilnad till arten före-
fans mellan Guds närvaro hos honom och hos andra menniskor, men håller
före, att Gud var hos honom närvarande på ett öfver- eller rättare onaturligt
sätt, ett sätt hvarigenom den menskliga naturens vanliga lagar upphäfdes. Alla
dessa åsigter, således äfven den sistnämda, som varit och är gängse hos den
kristna kyrkans sig så kallande »ortodoxap teologer, »kunna vi utan betänkande
förklara för kätterska». De neka ju, att menniskoslägtets frälsare var på
en gång sann Gud och sann menniska. Vill man undvika alla dylika irrläror,
så måste man fasthälla, att å ena sidan en artskilnad förefinnes mellan Guds
närvaro eller inneboende hos de särskilda menskliga individerna, men å den
andra, att dock menskligheten utgör ett organiskt helt, och att hon såsom så-
dan måste ega ett högsta organ. Detta högsta organ benämnes Kristus eller
verldsförsonaren, när man betraktar det blott såsom detta högsta organ och för
tillfället ser bort från allt, hvad det kan vara för öfrigt. Såsom sådant egde
nu detta organ Gud hos sig fullständigt närvarande eller detta organ var såsom
sådant af Gud fullständigt bestämdt. Detta Guds inneboende i Kristus var
visserligen ett inneboende artskildt från det sätt, på hvilket Gud är närva-
rande hos hvilken annan menniska som helst, men det var dock ej ett inne-
boende »vefter köttet», ej i det opersonliga och naturliga, utan i det personliga
och öfvernaturliga. På samma gång var nu denne verldsförsonare helt och
hållet och i alla afseenden en menniska, en fullt historisk person, den vi för
vår del anse redan hafva lefvat på jorden och hafva varit ingen annan än
Jesus af Nazareth. Endast så vidt denna menniska betraktas såsom det högsta
organet för Guds frälsningsverksamhet, var han nu menniskoslägtets försonare.
Men då är han det ock fullständigt, så att hvarje annan menniskas verksamhet
kan sägas vara försonande endast såvida hon, visserligen med bibehållande af
sin personliga sjelfständighet, tänkes medvetet eller omedvetet stå i ett lefvande
sammanhang med honom och hans verk på jorden. Om hon då säges taga del
i hans försoning eller få del i densamma, så angifves dermed i sjelfva verket
alldeles samma sak, sedd från något olika synpunkter. Men säges nu förso.
naren på en gång vara det högsta organet för Guds nådeverksamhet (Kristus),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
