- Project Runeberg -  Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling / Ny följd. 1. årgången. 1877 /
342

(1868) With: Carl Fredric Berndt von Bergen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

342 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.

Den tro på ett tillkommande lif, som så starkt framträder i Islam, fans
redan förut hos de arabiska stammarna liksom hos andra folk, äfven de i od-
ling lägst stående; denna tro är nämligen en väsentlig beståndsdel i all reli-
gion. Detsamma gäller om bönen, hvilken måste intaga en så mycket mera
framstående plats i Islam, som denna religionslära i så hög grad betonar men-
niskans beroende af Gud och behof af hans barmhertighet. Fastande och
allmosegifvande — det förra en kroppslig disciplin, det senare en moralisk på
samma gång som en yttrig af ett ädelt sinnelags ingifvelse, ingingo af samma
skäl i islamismens lära. Pilgrimsfärder kunde knappast undvaras hos ett folk
med arabernas skaplynne och andliga ståndpunkt. Orter och ställen, som hel-
gats genom någon stor mensklighetens vilgörares närvaro, betraktas af hans an-
hängare med en del af den vördnad, de hysa för honom sjelf. Mekka-pilgrimerna
så väl som pilgrimerna till Jerusalem lyda en och samma drift hos mennisko-
naturen.

I Mekka fann Muhammed en helgedom, som sedan urminnes tid varit
föremål för de frommes vördnad. Den var det enda, som det i många af
hvarandra oberoende stammar söndrade arabiska folket hade gemensamt. Han
kunde ej aflägsna eller förstöra den; men han gjorde hvad som var bittre;
han rensade den från afgudarne och invigde den åt Guds dyrkan. Bosworth
Smith beskrifver Kaabah eller den fyrkantiga bygnaden. Den var en helgedom
från urminnes tid, en om hvilken Diodorus Siculus hundra år före den kristna
tidräkningen säger oss, att den redan då var urgammal och föremål för den hög-
sta vördnad hos hela det arabiska folkets. Kaabahs traditioner gingo tillbaka
till Ismael och Abraham, ja till Seth och Adam; och såsom dess namn »Beit
allahy visar, måste den i sin första skepnad ha varit rest af någon gammal
patriark sådan som han, hvilken uppreste en pelare af ohuggen sten på det
ställe, der han i sin sömn hade sett englar stiga upp och kallade det »Bethel
eller Beit Allah: detta är Guds hus, och detta är himmelens port.»

Märkligt är, att omskärelsen icke nämnes i Koran; men det råder intet
tvifvel om, att Muhammed yrkade på densamma till förebyggande af grymmare
och farligare religionsbruk. Hvad beträffar Korans lära om englar och demo-
ner, är hon en blandning af lokala vidskepelser med persiska och judiska tra-
ditioner.

Det var af många skäl naturligt, att Muhammeds lära skulle i hög grad
tilltala araberna. I jemförelse med den förut i Arabien herskande afgudadyr-
kan var hennes grundtanke så hög, så enkel och så sann, att förnuftet svår-
ligen kunde tveka i valet dem emellan. Dessutom stod denna lära i samklang
med den scmitiska stammens traditionela tro på en tillkommande Messias, en
profet, som omsider skulle uppenbara sanningen och ställa till rätta allt, som
räkat i olag både på det religiösa och det politiska området. Slutligen väd-
jade hon icke till deras lättrogenhet; hon uppfordrade dem endast att tro hvad
de måste antaga såsom sjelfklart och åberopade icke något annat under än den
underbara vältalighet, med hvilken hon framstäldes, och som hvarken vänner
eller fiender kunde förneka. Detta från Korans gripande vältalighet hemtade
bevis för dess läras sanning — huru föga öfvertygande det än må förefalla
vesterländingen — har dock för araben en ocmotståndligt bindande kraft.
Goethe yttrar härom: »Korans stil är, i öfverensstäimmelse med dess innehåll
och syfte, storartad, sträng, fruktansvärd, på sina ställen verkligt sublim; den
ena kilen drifver in den andra, och sålunda kan man ej förvånas öfver denna
boks oerhörda inflytande.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:00:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framtiden/1877/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free