Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT.
Tiden skiljer oss icke åt. Jag vördar dem ännu mer på grund af deras ålder.
Tillhöra vi icke samma samfund? Är icke denna förening någonting verkligt? Att
sammankomma i en och samma bygnad är ju icke det som skapar en kyrka.
Åntagom att jag i ett tempel befinner mig så nära en af mina likar, att jag
kan vidröra honom, men att det mellan oss icke finnes någon gemensam känsla,
att han beler såsom ett inbillningsfoster denna sanning, som upprör mitt inre,
att den oegennytta, som jag skattar högst, af honom benämnes svaghet eller
därskap. Huru långt från hvarandra äro vi ej då, ehuru till utseendet så nära!
Vi tillhöra hvar sin olika verld. Huru mycket närmare är jag ej en ädel och
renhjertad man i en annan verldsdel, hvilkens ord hafva inträngt i mitt hjerta,
hvilkens dygder hafva eldat mig till täflan, hvilkens heliga tankar erbjuda sig
åt min själ, när jag befinner mig i bönens hus! Det är den senare som tillhör
min kyrka!»
»Sägen mig icke att jag öfverlemnar mig åt en dröm af min inbillning,
när jag påstår, att kristoe, långt skilde från hvarandra, att alla kristne och
jag sjelf utgöra endast ett samfund och en kyrka, så länge som en och samma
kärlek, en och samma fromhet herskar i våra hjerta. Ingenting är mera verk-
ligt än denna andliga förening. Det finnes i sanning en stor, allt omfattande
kyrka; om jag är en kristen, tillhör jag henne och ingen kan utstöta mig ur
henne. I kunnen väl utesluta mig från er romerska, er episkopala, er calvin-
ska kyrka, på grund af förmenta felaktigheter i min trosbekännelse eller hos
min sekt, och jag är nöjd med detta uteslutande. Men jag vill ej utestängas
från Kristi stora samfund. Hvem skall då kunna skilja mig från sådana män
som Fénélon och Pascal och Borromeo, från erkebiskop Leighton, från Jeremy
Taylor, från John Howard? Hvem skall kunna slita det andliga band, som för-
enar mig med dessa män? Älskar jag dem icke innerligt? Har icke den anda,
som talar i deras skrifter och deras lif, genomträngt min själ? Äro de icke
en del af mitt väsende? Är jag icke olik hvad jag skulle varit, om dessa stora
andar icke inverkat på mig? Står det i en synods eller en konklavs makt att
’skilja mig från dem? Jag är fäst vid dem genom tanken och tillgifvenheten;
månne man undertrycker tanken och kärleken genom en påfves bulla eller ett
kyrkomötes banlysning? Själen krossar med förakt dessa skrankor, hon sönder-
sliter dessa spindelväfvar och förenar sig med de stora och de goda. Om hon
eger deras anda, månne då de stora och de goda, vare sig lefvande eller döda,
skola förskjuta henne, emedan hon icke inskrifvit sig i den eller den sckten?
En ren själ har medborgarerätt i hela verlden. Hon tillhör de rena själarnes
i alla verldsdelar kyrka och familj. Dygden är icke någonting lokalt. Hon
är icke vördnadsvärd derför, att hon är född i den eller den församlingen,
utan derför att hennes egen skönhet är absolut och odödlig. Se der den all-
männeliga kyrkans band! Ingen kan blifva utesluten ur henne annat än genom
sig sjelf, genom att han dödar fromheten i sitt hjerta. Alla uteslutelsedomar
äro vanmäktiga, om vi icke sjelfve slita det band af renhet, som förenar 083
med alla fromma själar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
