Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK HISTORIESKRIFNING, 425
påverkades utifrån, hela det germaniska samhiällslifvet fick derföre här också
tid att rikare utveckla sig och i de norska och isländska lagarne ha de för
germanerna egendomliga rättsgrundsatserna fått sitt mest systematiska uttryck.
Ännu i ett afseende skilde sig utvecklingen i Norge från de båda andra
skandinaviska folkens. Konungadömet var i Sverige och Danmark gammalt
och hade en viss högre värdighet genom sin förbindelse med de stora national-
helgedomarne. I Norge var deremot, som sagdt, splittringen mellan fylkena
större och djupare; det hade visserligen bildat sig föreningar af flera fylken,
de tre tingslagen i Norge, men dessa sammanslutningar få icke betraktas som
något steg till riksenheten. Konungar voro visserligen icke okände i Norge,
men konungamakten uppväxte der mera vid sidan utaf den högt utvecklade
stamförfattningen, såsom något för densamma främmande. För att nu rikets
enhet skulle åstadkommas och Norge ej eröfras af Sverige eller Danmark, må-
ste nödvändigt en sådan eröfrare som Harald Hårfager uppträda och »bryta»
riket till enhet och den norska staten upprättades nu, i analogi med utlandets
riken, med en konungamakt, hvars medvetna eller omedvetna mönster var ko-
nungamakten, sådan den i det frankiska riket utvecklat sig. Här inträdde
sålunda en brytning med stamförfattningen, men genom sin motsättning till
densamma var den nya konungamakten så mycket bättre egnad att representera
riksenheten. Men Norge måste dyrt köpa sin tillvaro som stat; det skedde en-
dast med uppoffring af fylkesaristokratien med dess höga utveckling och dess
ställning som den fornnordiska kulturens representant. ’ Sin skönaste blom
hade denna fylkesaristokrati drifvit i det vestanfjällska Norge, der fjordarne
och skärgården liksom inbjödo till vikingatåg och derifrån vägen var kort till
de skotska öarne. Mellan dessa länder voro förbindelserna sedan gammalt lif-
liga, vestnorska stormannaslägter hade förgrenat sig till Skotland och Irland,
men här kommo de i beröring med de för sång och saga rikt utrustade kel-
terna, den andliga odlingens främste målsmän på den tiden, och mottogo af
dem lifliga intryck. En förmälning mellan nordisk styrka och viljekraft och
keltisk vekhet och skönhetssinne inträdde och den märkliga frukten deraf blef
eddadiktningen, hvars hem just måste sökas i denna storartade norska fjäll-
bygd med dess forsar, dess långt inträngande vattendalar och dess af bergen
åtskilda fylken, i detta Nordens Grekland, såsom förf., ehuru med en viss modi-
fikation, uttrycker sig. Men här var det också Harald rönte det hårdaste mot-
ståndet; här var det Hafsfjordsslaget hölls, hvars följd blef denna aristokratis
störtande och med detsamma ett afbrytande af denna kulturutveckling. Till
all lycka var det nu som Island upptäcktes och erbjöd en fristad åt de lands-
flyktige norske stormännen.
Harald Hårfagers verk fortsattes, efter åtskilliga tillbakaslag och strider
med fylkesaristokratien, och fördes till seger genom de frejdade konungarne Olof
Tryggvesson och Olof Haraldsson, hvilka i kristendomen funno en välkommen
bundsförvandt, med hvars hjelp de ytterligare försvagade hersarnes med offer-
föreståndarskapet nära förbundna makt. Den sistnämde konungens död blef en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
