Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE. 455
visst ej förneka att många af de klassiska lärostolarnes innehafvare — vi behöfva
endast erinra oss Tegnér — rätt väl kände till de framsteg, vetenskapen gjort
utom Sverige, och stundom äfven fäste sina lärjungars uppmärksamhet derpå,
men säkert är, felet må nu hafva varit de enes eller de andres, att filologien
hos oss ej ville slå några djupare rötter. Det, som äfven för oss har något
värde, är hufvudsakligen från detta århundrade, nämligen några öfversättningar,
sådana som Adlerbeths af Virgilius och Ovidins, Johanssons af Homeros, Tra-
nérs af Anakreon, Emanuelsons och Thomanders af grekiska dramer. Ty hvad
beträffar sådana konststycken som Eks med fleras öfversättningar af modern
literatur till de klassiska språken, kunna de väl vara på sin plats såsom de
användas till exempel i England, d. v. s. såsom examensprof. Göras de åter
med anspråk att derigenom hafva åstadkommit något, som skall glädja eller
gagna någon, måste man skänka ej sin beundran utan sitt medlidande åt en i
och för sig aktningsvärd, men så onyttigt bortslösad lärdom.
Med andra hälften af 1850-talet inträder en ej oväsentlig förändring i
andan och riktningen af de klassiska studierna i Sverige. Ej så som skulle det
varit så särdeles mycket eller mångsidigt, som åstadkommits, eller att vi ännu
i dag skulle ens kunna uppvisa sådana namn inom filologien, som vårt grann-
land Danmark. Men både mängden och beskaffenheten af de lärda alstren visa
dock ett obestridligt framsteg. De lättade kommunikationerna, de mera rik-
ligt utdelade statsunderstöden gjorde det numera möjligt för de merendels fat-
tige vetenskapsmännen att taga personlig kännedom om filologiens framsteg i
Tyskland och Frankrike, der denna vetenskap just uppblomstrade på det mest
lysande sätt. Till och med till Roma och Athén, med deras utmärkta, af de
båda nämda landens regeringar till stor del bekostade, arkeologiska anstalter,
kommo många svenskar, om de också i allmänhet uppehöllo sig der för kort
tid, att hafva fullkomlig nytta af sin vistelse, och ännu mindre kunde blifva
deltagare i de storartade arbeten, som der pågingo. Men den nyttan hade
säkerligen dessa besök att den, som sett hur det språkliga och arkeologiska
arbetet bedrefs på de stora studie- och fyndorterna, näppeligen sedermera kunde
känna lust att, sjelf blifven lärare vid universitetet eller skolan, låta undervis-
ningen fortgå i samma hjulspår som dittills. Formalismen fick maka åt sig ej
obetydligt, och sträfvandet efter åskådlighet i alla hänseenden trädde smånin-
gom i stället.
Utan tvifvel bidrog äfven det stadgande (i Universitetsstatuten af 2 April
1852), som bland profven för den filosofiska gradens vinnande insatte en sjelf-
ständigt författad och utan prsaeses försvarad afhandling, ej så litet att höja veten-
skapligheten så väl i andra studier som i filologien. Den fordran på mogenhet i
kunskapen och den beläsenhet, som en dylik afhandling ställer på författaren, må-
ste återverka på studierna i deras helhet. Visserligen finnas bland de omkr. 160
akademiska afhandlingar i klassisk filologi, till öfvervägande antal för graden,
som vid våra båda universitet (ungef. 110 i Upsala och 50 i Lund) utgifvits
och försvarats under tidrymden 1855—1877. ej särdeles många af något större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
