Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAP OCH LITERATUR. ’ d3l
Många af ryktet blott hört talas om Journalismen:
Dessa sig reste på tå; man ropte, man stöttes, man trängdes.
Men när man ändtligen såg den thussiska hjeltegestalten |
Lik en förtappad trumpetare stå och skefvra mot marken,
Brast i ett oemotståndeligt skratt den församlade skaran.
Febus sjelf vid hans anblick log de odödligas löje;
Och det berättas att nu, den första gång i bans lefnad,
Märktes ett tecken af blygd på Markalls härdade kinder.
Vi skola nu tillse, huru Järta i sin ordning »roade» sig med satirikerna.
»Mot ovett strider man illa med rent vett», skrifver han till den under Markalls
skepnad så obarmhertigt tilltygade utgifvaren af Journal för literatur och teater.
»Det fordrades således att någon nedstege på den smutsiga banan för att bekämpa-
skändaren med samma vapen som hans. Jag har dertill icke nog skicklighet, men
likväl har jag försökt att på hosföljande blad teckna några metriska karikatyrer.
Jag öfverlemnar dem till det bruk, som Tit. finner lämpligt. Skulle Tit. besluta att
införa mitt episka fragment i Journalen, hvilket jag endast medgifver men ej önskar,
så gör jag mig försäkrad att icke bli nämnd som författare. Jag fruktar väl icke.
synnerligen göternas och longobardernas hämnd, ty om de gjorde en utvandring hit"
har jag till mitt försvar öl och cykloper, men jag vill ej vara erkänd far för ett van-
skapligt barn, som jag i en svaghetsstund råkat afla. Om det duger något, är det
genom sin bitterhet, men denna är dock riktad blott mot det literära.»
Naturligtvis tog Wallmark det sända som god pris och införde i Journalen detta
Järtas »Fragment i den epo-metro-caniniska diktarten», hvarvid författaren särskildt
anmärker att »caniniska» härledes af cano, sjunga, och icke af canisg, hund. Som ett
motstycke återgifva vi några rader äfven ur detta poem, som är riktadt egentligen
mot Atterbom under namn af Polysonnetto eller mångklingdiktaren.
Polysonnetto finner sig föranlåten att uppsända en bön:
»Fantasos! Fantasos! Fantasos! dig, starkvingade ande,
Dig, mångskiftande Gud, jag kallar att lyfta mitt snille,
Då jag anande, spanande, manande geniers bifall,
Vill, med Jupiters lof, ett epos dikta å nyo,
Mer än det förra bitande qvickt mot thussarnes hjeltar.
Sänkte sig nu från drömmarnas verld till vindiga loftet
Fantasos ned i gestalt, som sväfvande dunstig i röken.
Gudomsglorian omkringsken med bländande strålglans
Fosforsipprande hårets röda mariga tofva;
Ena ögat var tjusande blått, som himmelens azur;
Grönskande gult det andra var ock rysligt att skåda,
När det i skefvande fart sig hvälfde kring kring inunder
Ögonbrynet, framskjutande grått ur skrofliga pannan o. s. v.
Redan dessa få rader visa att Järta var motparterna underlägsen i glädtighet,
och slutet af poemet gör ett allt annat än behagligt uppfriskande intryck, då han
nämligen tänker sig Atterbom liggande med blödande näsa i en vid spottlåda, »fyld
af hans fraggande sångarekäftars ettriga humor».
Det är emellertid karakteristiskt för det uppseende som väcktes af »Markalls
sömnlösa nätter», att en man af Järtas begåfning och samhällsställning ansåg sig böra
draga i härnad mot belackarena. Hans bref i ämnet äro ock särskildt märkliga
! Till Falun, der Järta vid denna tid var bosatt såsom landshöfding öfver Dalarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
