Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anmälningar.
Ur de högre djurens utvecklingshistoria. Åtta populära föreläsningar af
professor F. A. Smitt. Stockholm 1876. P. A. Norstedt & söner.
Bland zoologiska arbeten, som på senaste tiden skådat dagen i vårt land, in-
tager denna serie af föreläsningar ett framstående rum och bidrager väsentligt att
fylla en lucka inom vår literatur. Visserligen har de lägre djurens utvecklingshistoria
äfven förut någon gång behandlats i skrifter, utkomna på vårt språk, men detta har
— t. ex. i öfversättningen af Huxleys berömda verk: Anatomy of Vertebrated Ani-
mals — skett i sammanhang med andra delar af zoologien, icke i någon uttömmande
och öfverskådlig framställning. Och likväl föreligger här en fråga af så omätlig vigt,
nämligen om icke den ena djurformen utvecklat sig ur den andra från de lägsta till
de högsta, eller med andra ord om icke ett samband af genetisk beskaffenhet genomgår
hela djurriket. På denna frågas afgörande beror äfven, om man skall antaga, såsom
förr var den allmänna åsigten, att hvarje djur- (och växt-) form framgått fullt utbil-
dad, såsom han nu förefinnes, ur skaparens hand, eller om hela den lefvande verlden
under loppet af ofantliga tidsrymder utvecklat sig från några få, till ytterlighet enkla
former. Ingen bildad person kan gerna vara alldeles obekant med åtminstone nam-
net på den man, som för ett par årtionden tillbaka kallat denna fråga till lif och
derigenom söndrat naturvetenskapsmännen i två hvarandra skarpt motsatta läger, och
som bland profanum vulgus förvärfvat både blinda beundrare och hätska vedersa-
kare, hvilka båda slags ifrare ofta varit lika okunniga om Darwins verkliga läror
som i saknad af tillräckliga förstudier att kunna begripa dem. Annorlunda har det
varit med vetenskapsmännen, bland hvilka en så berömd forskare som Louis Agassiz
uppträdde som Darwins förklarade motståndare. Darwinismen har af dem blifvit på
det noggrannaste skärskådad och pröfvad, han har blifvit både förkastad och med
den varmaste ifver omfattad; men under allt detta har: han vunnit allt mera insteg
och mäktigt bidragit till att kullslå den förut allherskande tron på arternas oförän-
derlighet, häri dock i betydande grad understödd af den i våra dagar med jättesteg
fortgående morfologien. Denna har lagt det vigtiga faktum i dagen, att de högre
djuren under sin embryonela utveckling uppvisa och genomgå stadier, hvilka motsvara
lägre formers fullt utbildade tillstånd. Detta talar i hög grad för riktigheten af den-
åsigt, som antager ett genetiskt arfsförhållande mellan formerna, och om än förfat-
taren af de här förevarande föreläsningarna vid sin framställning af denna sak om
sorgsfullt afhåller sig från alla förhastade uttalanden eller på otillräckliga grunder
bygda slutsatser, ser man af hans ord dock, att han sluter sig till åsigten om djur-
formernas genetiska utveckling. »Lifvets former höra genetiskt samman», säger han.
»De hafva utvecklat sig på vanlig, naturlig väg, den ena från en annan. Men hurz
denna utveckling gått till i det speciela, det är den stora, vidtomfattande detaljfrågan,
som endast på några ställen i naturen kunnat erhålla ett svar.» Ett högligen intres-
sant exempel härpå meddelar författaren från en lägre djurgrupp, de s. k. bryozoerna,
eller mossdjuren, åt hvilkas studium han särskildt egnat sig, och om hvilka han ut-
gifvit en serie afhandlingar. Han visar genom i fråga varande exempel, hvilket blefve
för långt att här återgifva, att hvad man i zoologien kallar art, slägte, familj o. 8. V.,
»i naturen haft en utveckling, på samma sätt som individerna äro underkastade en
sådan». Hvilken nu orsaken varit till denna utveckling, derom yttrar sig författaren
med mycken försigtighet. Så mycket säger han dock, att det af darwinisterna an-
tagna »naturliga urvalet» icke ensamt kan vara en tillräcklig förklaring på utvecklin-
gen inom djurriket. Genom undersökningar, anstälda på fiskar af fransmannen Pou-
chet, har det nämligen, såsom författaren anför, blifvit till fullo ådagalagdt, att vil-
jan styr åtminstone de rörliga färgkaraktererna, och det är med stöd äfven häraf,
som hr Smitt yttrar: »Men hvarken ärftlighet eller vana beror på slump eller natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
