Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
ligt urval, och en vilja visar sig ligga bakom föränderligheten, en personlig utveck-
lings- och förändringskraft. Hvad denna vilja ytterst till sitt väsen är, hvar grunden
för dess väsen ytterst ligger att söka, faller» — fortfar författaren — »utanför den
egentliga naturforskningens område. Må det vara nog, att vi se den i dess yttringar
genom nervsystemets verksamhet och få erkänna den åtminstone som en af de fakto-
rer, hvilka skapa verlden.»
Må man icke tro, att frågorna om djurets utveckling och om de högre djurens
framgående ur de lägre ej beröra menniskan. Ju högre man kommer uppåt i djur-
serien, desto mera liknar den bygnad, som man påträffar hos djurformerna, vår egen,
och af desto större betydelse blifva i följd deraf de morfologiska undersökningarna.
Hvem är det väl, som ej hört talas om den strid, hvilken framkallats genom darwi-
nismens lära om menniskans härstammande från den öfriga djurverlden, om hennes
framgående ur dess närmast högsta ordning, med ett ord från apornas, särskildt de
antropomorfas eller menniskoliknandes, afdelning? Afven denna, af den stora allmän-
heten ofta på så sätt, som skulle menniskan direkt härstamma från de nu lefvande
antropomorfa aporna (då darwinismen blott talar om gemensamma, men ännu ej upp:
dagade stamformer för dem och menniskoslägtet), missförstådda åsigt beröres af hr
Smitt. Han medgifrver möjligheten af, att menniskoslägtet utvecklats från något ställe
af apornas serie, men han icke allenast påpekar, att naturalhistorien ännn ej kan
svara på frågan, hvarest utgångspunkten varit belägen, utan framhåller äfven ett par
vigtiga anatomiska skiljaktigheter mellan menniskans och de trenne högsta apformer-
nas — gorillans, chimpansens och orang-utangens — skelett, hvilka skiljaktigheter
enligt hans mening förutsätta en mängd mellanformer. »Gemensamheten i ursprunget
för menniskans och apornas stam tillhör — säger han — »således åtminstone icke
omedelbart de nu lefvande formerna. Derför arbetar ej heller zoologen numera en-
sam på lösningen af denna fråga: etnologen eller geologen fäller väl utslaget till
slut.»
Professor Smitts framställning af de högre djurens utvecklingshistoria har till-
kommit — såsom han sjelf i sitt företal yttrar — i följd af det intresse, hvarmed
hans i Stockholm för fyra år tillbaka och sedermera i Bergen hållna föreläsningar
om detta ämne mottogos. Må man ej tro, att dessa föreläsningar, om de än bära
beteckningen »populära», derför ej böra intressera äfven fackmannen. Såsom utgö-
rande en öfversigtlig, från en kort framställning äfven af de ryggradslösa djuren ut-
gående redogörelse för det vigtigaste, som hittills blifvit uppdagadt och nu är er-
kändt med hänsyn till ryggradsdjurens morfologi, såväl tjena de den redan med äm-
net förtrogne som gagna särskildt dem, hvilka börja egna sig åt studier i denna
gren af naturhistoriskt vetande. I ännu ett, och detta kanske vigtigare hänseende,
skola de medföra nytta, nämligen genom att bibringa den tänkande allmänheten en
Tiktigare och på säkra grunder fotad insigt i de betydelsefulla och på dagordningen
stående frågor, hvilka här ofvan i korthet omnämts.
R. S.
Träldom och Storhet. Minnen från soldatlifvet af Alfred de Vigny. Öfver
sättning af U. v. Feilitzen. Z. Heggströms förlag 1876.
Skizzer och studier af Alphonse Daudet. Öfversatta och beledsagade af en
karakteristik af författaren af S. L—d. 2Z. Heggströms förlag 1877.
Både den mindre del af svenska allmänheten, som tänker öfver sin medkänsla
och den ojemförligt större del, som icke gör det, har med lifligt deltagande följt de
senaste månadernas händelser i Frankrike. Alla hafva erfarit åskådarens spänning
under utvecklingen af ett skådespel, hvars slut han icke kan förutse; många hafva
sökt urskilja de verldshistoriska krafter, hvilka här varit motspelare och man har
dervid funnit att de icke heta Mac-Mahon och det republikanska partiet utan katoli-
cismen, under bonapartismens namn, och friheten.
Att frihet och katolicism äro oförsonliga motsatser behöfver icke för någon tän-
kande menniska bevisas; att bonapartismens frihetsfiendtlighet gjort den till katoli-
cismens vapendragare, derom vitnar historien för hvarje oförvillad läsare af dess
oväldiga domslut. Som Herodes och Pilatus hafva desse två varit vänner blott då
friheten kunde angripas, och för öfrigt sökt hvar och en sin fördel utan hänsyn till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
