Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 541
verkarens, skolmästarens, den menige soldatens gestalter, synes han icke ens minnas
den rysliga och närmaste grunden till deras olycka, kejsaren. Den dom, som tystnaden
i skaldens dikt uttalar, är starkare än några ord skulle vara och blir säkert äfven
framtidens dom. Denna dom är förkrossande, ty den frånkänner Napoleon både
hjerta för sitt lands olycka och den tragiska storhet, som det fullt medvetna ansvaret
för densamma skulle förlänat. Daudet föraktar honom allt för djupt för att ge honom
skulden, han lägger den hellre hel och hållen på Frankrike sjelf, än han vill se sitt
lands moraliska ansvar sidoordnadt med den mans, som förnedrat det. Denne Napo-
leon, som icke likt farbrodern var ödets herre, emedan hans snille genomskådade
och ledde förhållandena, utan tvärtom ödets lekboll, beherskad af omständigheterna,
som endast hade skuggan af farbroderns storhet och franska folkets uslaste bestånds-
delar att tacka för framgången af sitt brott och af deras egenskaper egentligen blott
ärft en hänsynslös sjelfbevarelsedrift; som endast egde genialitet när det gälde att
inbilla sig sjelf och verlden att det var han som styrde den, som allt mera förlorade
vilja, kraft, samvete och ideer, utom i fråga om att uppfinna stödjepelare för sig sjelf
i sitt folks sämsta egenskaper — denne Napoleon hade fransmännen tålt i 20 år.
De hade af honom blifvit beröfvade sin frihet, som de fegt sålde för »bröd och
skådespel», d. v. s. den materiela utvecklingen och glansen; de hade af honom hållit
till godo det förgiftande inflytande, som sjelfviskheten öfvar, då den från tronen är
satt i system hela stats- och samfundslifvet nedåt och de hade gjort detta utan att
minnas erfarenhetens kraftiga vitnesbörd i fråga om den förste Napoleon. Detta var
franska folkets tunga skuld och det är straffet för denna skuld Daudet skildrar; i
det värdiga sätt på hvilket han uttalar folkets sorg, men ej dess anklagelser, framstår
hans egen öfvertygelse att Frankrike denna gång föll djupare än under den förste
Napoleon, emedan det var mera skyldigt och att det kände sin vanheder djupare,
emedan det är mera vaket för sin skuld. Och emedan folket i dess helhet var mera
sjunket, förstår man att alla de enstaka dragen af fransk fosterlandskärlek, hvaraf
Daudet skildrat några, icke kunde hindra att folket drabbades af det tålda och de-
lade brottets följder, af den dom, som hemsöker alla nationer, hvilkas njutningslyst-
nad kommer dem att fördraga skamliga ok, så länge de ej hindra deras nöjen och
deras vinning, Daudets små skizzer visa oss både förnedringen och upprättelsen,
både det oförstörbara guldet i nationens själ och det slagg, som olyckorna måste
bortbränna, innan osjelfviskheten och alla andra medborgerliga dygder kunna rätt
framträda. De skizzer, som behandla kriget, stå i alla afseenden högst, men äfven
»Pariserbilderna» kasta ett betydelsefullt ljus öfver det skuldbelastade samhälle som
— vi få hoppas det — icke lidit alldeles förgäfves, och ega äfven den stilens samlade
kraft, som man känner från »Fromont & Risler» och som göra krigsbilderna så gri-
pande. — Af dessa senare synas stycken sådana som »Fanbäraren», »Den pligtför-
gätne zuaven», »Sista skoldagen» och ännu några andra vara endast tårar, varma
droppar dem en oerhörd smärta pressat ur manliga ögon och trollmakten af en ut-
sökt konst förvandlat till gnistrande ädelstenar. Man eldas så af förf:s eld att man
blott småningom vinner lugn nog för att beundra deras stil. Elden hos Daudet är
en sådan som berättigat Lamartines ord: »när Gud vill sätta verlden i brand med
en tanke, tänder han den i en fransmans själ». Hos intet folk är den andens lidelse-
fullbet, som gör ideer till passioner, så stark som hos det franska, och när lidelsen
då omfattar en så djupt berättigad och redan för känslan allmängiltig idé, som foster-
landets, måste en fransk förf:re sjelfklart höja sig öfver sin vanliga ståndpunkt och
detta har här varit fallet. Samlande all sin kärlek, och sin smärtas glöd har Daudet
i denna härdat dessa pilar, som borra sig in i läsarens själ och der lemna outplån-
liga märken, som genom den enskildes samvete tränger in i folkets och som slutligen
träffa Frankrikes ena olycksöde, kejsardömet.
De Vignys stil är präglad af den franska romantiska skolans begynnande rikt-
ning mot realism i konsten; Daudet’s visar till hvilken fulländning denna realism
nått, på samma gång som han håller sig fri från dess öfverdrifter. De Vignys fina,
fasta, lugnt utarbetade skildringar likna en skådepenning af brons der det tlytande
ämnet mottagit intrycket af en konstnärlig hand, och stannat som den sammanträngda
bilden af ett historiskt skede; Daudets stil är mera våldsam, men det är en tyglad
våldsamhet, som ofta blott i ett slutord af utomordentlig och samlad kraft ger sig
luft. Bådas böcker meddela i hög grad det upplefvade intryckets verklighet åt skil-
dringen, i båda tycker man sig mindre läsa en bok än en själ; af båda finner man
sig i andra hand gripen af det estetiska värdet och i första hand af det etiska, af
känslan att skalden skipat en gudomlig rättvisa. Båda väcka ett lifligt hat mot mili-
tarismens alla skuggsidor, på samma gång som en djup känsla af den menniskans
oförstörbara höghet, som kommer karakterens ädlaste egenskaper att utvecklas under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
