Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYKATALANSK VITTERHET. 547
en kastiliansk författare från 16:de seklet, MONCADA, har vunnit rykte genom
att behandla en blott episod deraf, katalanernes expedition mot greker och tur-
kar, i hvilken Muntaner sjelf deltog, — Ausias MarcH, en skald som nära
nog höjer sig till sitt mönster Petrarca, JAUME RoiG, en förelöpare till Rabe-
lais, och till sist JOANET MARTORELL, författare till Tirant lo Blanch, en af
de få riddareromaner, som vid förstöringen af don Quijotes bibliotek undan-
togos, på grund af prestens vitsord att i den »riddarne äta och sofva och dö
i sina sängar och göra testamente» som andra menniskor.
Den nyss skildrade kraftiga utvecklingen led ett svårt afbräck efter för-
eningen med Kastilien. Visserligen var denna egentligen blott en personel
förening under samma regent, och Katalonien bibehöll ännu sin ursprungliga
sjelfständiga författning; men den nya helstatens centrum och tyngdpunkt var
dock icke Barcelona utan Madrid, och så kunde det icke hjelpas att följderna
deraf gjorde sig gällande på alla områden, icke minst på språkets och litera-
turens, der kastilianskan allt mer trängde sig fram. I slutet af 16:de och
början af: 17:de seklet dikta ännu PEIRE SERAFI, PUJOL och VIiCENS GARCIA,
den glade kyrkoherden i Vallfogona, på katalanska; men den utmärkte historie-
skrifvaren GERONINO PUJADES begagnar vid författandet af fäderneslandets
häfder sitt modersmål endast för första delen (Barcelona 1614) och ger fort-
sättningen på spanska. Slutligen, efter det olyckliga successionskriget, i hvilket
katalanerne omfattat den österrikiske erkehertigens sak, lät Filip V dem um-
gälla detta med förlusten af deras författning (1714), — något som aldrig
blifvit honom förlåtet, — och från den tiden fortfor katalanskan visserligen
ännu att användas i tal, så väl från predikstolen, i skolorna och vid alla slags
offentliga förhandlingar som i det dagliga umgänget, äfven af de bildade klas-
serna sins imellan; men gom skriftspråk förekom det så sällan, att dess fort-
farande tillvaro lätteligen kunde komma att betviflas eller alldeles ignoreras af
en hvar som icke haft tillfälle att sjelf på ort och ställe förvissa sig derom,
att för katalanskan lika väl som för provengalskan gäller hvad den senares idkare
och vänner tagit till valspråk: :
s’es escondutz, mas non es mortz (gömd, men icke död).
Så stodo sakerna ända till slutet af 1830-talet. Då började enstaka lifs-
yttringar visa sig, af hvilka den förnämsta var ett ståtligt Ode till fädernes-
landet af CArLos ARIBAU, för öfrigt det enda som denne författare skrifvit
på katalanska. Men från och med februari månad 1839 infördes under lop-
pet af halftannat år i tidningen Diario de Barcelona icke mindre än nitton
större och mindre lyriska dikter af en pseudonym Lo Gayter del Llobregat
(säckpiparen från Llobregat), och från honom kan den katalanska literaturens
pånyttfödelse dateras. Dessa dikter utkommo samlade 1841, och i företalet
uppgafs deras mål vara att väcka minnet af förgången storhet för att lifva
folket till framtida ära, och att visa att landet ännu kunde eftersträfva visser-
ligen icke politisk, men åtminstone literär sjelfständighet. Författaren var en
då ung man, D. JoaQuIn RuBio Y Ors (född 1819), numera professor vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>