Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FÖRFATTARINNOR. 597
skaparev. Efter åtta dagar meddelades ännu en gång nattvarden, — och der-
med var det åter för en tid slut på hennes »religiösa uppfostran». Men det
kom en tid, då det försummade måste inhemtas i dubbelt mått. Madame
Dupin fann sig af sin filosofi oförhindrad att i »Convent des Anglaises», som
under restaurationens första år var ett modekloster för unga damers af stånd
uppfostran, låta bibringa sin sondotter någon förfining och »bons principes».
Efter att der oförtöfvadt hafva satt sig i spetsen för »les diablesses», vände hon
upp och ned på ordningen. Huru hon derpå blef hemsökt och omvänd af
nåden, berättar hon på ett sätt, som är rätt lärorikt, icke blott såsom under-
lättande begripandet af hennes dikter, utan ’i allmänhet som ett bidrag till
kännedomen om franskt själslif. En afton vid början af det andra skolåret
promenerar den unga fröken temligen utledsen omkring i klostret, obeslutsam
huru hon på bästa sätt skulle använda fristunden. Skulle hon hälla bläck i
vigvattnet? Skulle hon binda katten med framfötterna i klocksnöret? Det der
har, tyvärr, redan alltför ofta varit före, »sattyget» börjar för öfrigt att blifva
tråkigt; låtom oss till omvexling hellre en gång gå i kyrkan. Hon träder in.
Helig tystnad, anivgsfull skymning, jasmin- och resedadoft, näktergalssång der-
ute i trädgården, matt lysande silfverlampor i det allraheligaste o. s. v. (man
känner receptet), — allt detta gör sin gamla vanliga, ofelbara verkan. Den
varmblodiga, efter något slags sinnesrörelse trånande femtonåriga flickan får en
ordentlig vision med ånger och hänryckning, med underbar ljusglans och den
oundvikliga, öfverjordiska rösten, hvilken ropar till henne: Tolle, lege! Från
denna stund blir hon from, utan betänkligheter, utan inre tvedrägt och huf-
vudbry, men med glödande lidelse. Det försmäktande hjertat är tillfredstäldt,
tanken visas riktigt con amore på dörren, och med brännhet vällust smakas
det nya, lycksaliga tillståndets fröjder. Betecknande är den sinliga noggrann-
heten i de skildringar, som den mognade författarinnan upptecknar om detta
sitt själslifs vårdagar: den förnäma nunnans behagfulla rörelser, då hon, under
första ögonblicket af denna sin hänryckning, tänder sin vaxstapel vid den he-
liga lampan, systern Eugénies fina, hvita, kalla händer, systern Helenas fräk-
niga panna och perltänder, den lilla blodsdroppe, som rosenkransen en gång
lockat fram på hennes sköna hals — ingenting blir oss fördoldt, vi tro oss
läsa en kärlekshistoria af Balzac eller ett ställe ur Lamartines »Confidencesp.
Att den gamle jesuitiske biktfadern får mycket kärt besvär för att tillfreds-
ställa den sköna nyomvändas omåttliga andliga hunger, har man nog redan
anat. Men den kloke patern lät icke bringa sig ur fattningen. Då Aurore
efter hvarje absolution allt mera lidelsefullt och sjukligt »fråssar af den eviga
kärlekens drömbild» (såsom hon sjelf särdeles passande betecknar det), då en
drömartad domning bemäktigar sig henne, ger han henne det praktiska rådet
— att förströ sig, och utan att uttryckligen vilja det, bereder han henne den
första rena njutning, som den naiva, diktande verksamheten skänker. Aurore
återvänder till sina kamrater; hon blir själen i alla tidsfördrif i klostret, ele-
vernas och nunnornas älskling, och med den fasta föresatsen att framdeles an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
