Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG.’ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
aldrig för småsaker» (»Never kye for trifles») och flera dylika tänkespråk, som
hon sannolikt hade snappat upp derstädes. Och knappast hade hon aflagt sina
första lärospån i skrifkonsten, förr än hon bad om »ett tänkespråk» af hvarje
främmande, i hvilken hon kunde få fatt; hvarje tänkespråk skref hon upp i
ett häfte, som hon för detta ändamål hade bundit ihop åt sig.
Att en djup religiös känsla tidigt slog rötter hos miss Martineau synes
af åtskilliga tecken, bland annat deraf, att hon som sjuårigt barn greps af stark
förtjusning öfver Miltons »Förlorade Paradis», hvilket hon, liksom Macaulay,
snart kunde utantill. Från 1813—15 besökte hon en af en unitarisk prest
upprättad skola, i hvilken hon lärde sig latin och franska och förvärfvade sig
en viss färdighet i att skrifva engelska. Vid sitt adertonde år öfversatte hon
Tacitus och Petrarca och fördjupade sig i studiet af Hartley och Priestley.
Vid samma tid blef hon helt och hållet döf, så att hon måste taga sig till att
begagna en hörlur, som hon kunde binda kring halsen, och hvilken hon aldrig
mera kunde lägga af. FEgendomligt är att äfven hennes synförmåga i många
hänseenden led af ofullkomlighet, ehuru ögonen voro friska. Deremot förbätt-
rades hennes helsotillstånd i öfrigt, i följd af att hennes svåger, en läkare i
Newcastle, lät henne undergå en mycket stärkande behandling. Äfven hennes
skygghet började gifva vika, då hon tillbragte några år i Bristol. Derstädes
ansågs hon i skolan för en god och viälartad flicka, och då hon återkom till
hemmet, blef hon utskrattad, men äfven värderad för sin utomordentliga sam-
vetsgrannhet; hon hade isynnerhet lärt att vara synnerligen sparsam med tiden.
Under större delen af de tretton år, som lågo emellan hennes återkomst
från Bristol och antagandet af reformbillen, skref hon oupphörligt ifrigt och
med lätthet. Så snart hon kände sig behagligt stämd i ett sällskap, blef hon
språksam, och, hvad pennan beträffar, gick det henne på samma sätt. Hon
skref hvarken för att vinna rykte eller penningar, icke heller med den bestämda
afsigten att göra godt, utan, så att säga, af pligtkänsla, under intrycket af att
det gafs ett arbete, som skulle uträttas och hvilket hon kunde uträtta. Det
skulle hafva varit olidligt för henne att icke fullgöra ett sådant åliggande, att
icke säga ut det, som borde sägas och som hon kunde säga. Den första skrift
af henne, som trycktes, var ett anonymt sändebref (1821) till den londonska
unitariska tidskriften Monthly Repository. En af hennes bröder, den ännu lef-
vande berömde unitariske skriftställaren James Martineau, som icke visste, att
detta bref var författadt af henne, läste och lofordade detsamma i hennes när-
varo: och då hon gaf sig tillkänna som författarinna till det, rådde han henne
»att låta andra qvinnor stoppa strumpor och sy skjortor, men att sjelf egna sig
åt skriftställeriet.»
Under åren 1823—26 utbröt en handelskris, som tillskyndade den firma,
som Martineau tillhörde, stora förluster och hotade husets bestånd. Derigenom
förorsakades Harriets faders död. Kort derefter framkom en flickans gamle
vän, som icke velat anhålla om hennes hand förut, så länge han ansåg henne
för rik, med sitt giftermålsförslag, då han nu visste att hon var fattig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
