Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURKISKA SAGOR. 629
gen till turkiska literaturen och dymedelst under namn af de Fyrtio Visirernas
berättelser blifvit kända bland turkiska folket ’.
Vi vilja nu icke fördjupa oss i dessa böckers historia och de i dem före-
kommande sagornas långa vandringar från deras ursprungliga indiska hem. De
hvilka önska taga närmare kännedom härom, hänvisas till den lärda inledning,
som Benfey låter föregå sin öfversättning af Pantchatantra. För vårt förelig-
gande ändamål skall det vara nog att utvälja några af de sagor, de innehålla,
för att gifva våra läsare en föreställning om, af hvad beskaffenhet de berättel-
ser äro, som förtäljas af turkiska läppar och roa turkiska öron.
Såsom vanligt med österländska sagosamlingar hafva »Papegojans» och »de
Fyrtio Visirernas berättelser» blifvit innefattade i en ram, som i båda fallen
icke är annat än ett slags liten roman. Genom att förtälja sina sagor uppe-
häller papegojan en hustru, som står i begrepp att öfvergifva sin man, ända
tills denne återkommer. Genom sina fyratio fabler omintetgöra visirerna hvarje
morgon sin monarks afsigt att döda sin son, emot hvilkens lif drottningen,
prinsens styfmoder, hvarje afton stämplar med en mordhistoria. Alldenstund
visirerna hafva att kämpa emot inflytandet af en elak qvinna, en österländsk
Phzadra, som önskar förgöra den Hippolytus, hvilken afslagit hennes tillbud,
framställa de naturligtvis i sina berättelser qvinnorna i en ofördelaktig dager.
Men papegojans sagor äro i allmänhet till deras fördel, liksom många af dem,
som drottningen förtäljer för att försvara sitt kön. Se här en af detta slag
från den förra samlingen:
»Det var en gång en ung man vid namn Mukhtar, som af naturen var
elak och åt hvilken hans föräldrar funnit en öm och tillgifven hustru; hon
hette Maimune. Efter någon tid bad han henne lemna sin födelsestad Shiraz
och följa sig till hans faders hus i Yezd. Under vägen stannade de resande
en afton vid en brunn. Ungefär vid midnatt steg Mukhtar upp, kastade sin
hustru i brunnen och begaf sig hem, efter att hafva tagit med sig allt, som
tillhört henne. Men den Allsmäktige räddade Maimune på grund af hennes
oskuld. Sedan hon kommit ur brunnen, tog hon vägen hem till Shiraz, hvar-
est hon tillskref sitt utblottade tillstånd ett anfall af röfvare, som kastat henne
i brunnen och sannolikt röjt hennes man ur vägen. Derefter bodde hon fort-
farande, liksom förut, i sin faders hus. Under tiden gick det Mukhtar illa.
Hans föräldrar dogo, han förslösade deras och sin hustrus egendom och brag-
tes slutligen till tiggarstafven. Under loppet af sina vandringar för att be-
gära allmosor, kom han till Shiraz, der han slog sig ned på en kyrkogård.
Dit kom händelsevis Maimune att gå en dag, och fann der sin grymme make
i en tiggares trasor. I stället för att behandla honom såsom hans brott för-
tjenat, helsade hon honom kärleksfullt, utan att förebrå honom för eller ens
tänka på, hvad som hade händt. »Gören väl mot dem, som eder skadad, sä-
! Die vierzig Veziere oder weisen Meister. Zum ersten Male vollständig aus dem Tär-
kischen ibertragen und mit Anmerkungen versehen von D:r W. F. A. Behrnauer. Leipzig,
1851.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
