Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURKISKA SAGOR. 635
En annan belysning af den lefvande tron på en allseende. Försyn finnes
framstäld i följande lilla berättelse. När konungen af Baktrien en dag var
ute och jagade, kände han sig hungrig och satte sig ned att äta. Och under
det han åt, kom ett bi, tog en bit bröd och flög långsamt bort med det.
Förvånad deröfver följde konungen efter biet, som förde honom till ett ställe,
der det på en gren satt en på båda ögonen blind sparf, som öppnade sitt näbb,
så fort han fick höra biets surrande. Och biet bröt brödet i tre stycken,
matade foglen dermed och flög sedan bort. När konungen såg detta Guds
under, afsade han sig alla jordiska förbindelser, och egnade sig åt den All-
godes tjenst.
Från buddhismen hafva åtskilliga berättelser om sjelfuppoffring öfvergått
till Islam. Här är en muhammedansk framställning af en af de handlingar,
som i Indien tillskrifvas Buddha. En dag kom en dufva flygande upp till
Moses, och bad om beskydd mot en förföljande hök. Och. Moses hade med-
lidande med dufvan och gömde henne i sin barm. Men strax kom höken efter
och beskylde Moses för orättvisa och grymhet, enär han beröfvat honom den
föda, som var tillämnad hans små hungriga ungar. Och Moses insåg, att han
genom sin vänlighet mot dufvan hade handlat grymt mot höken. För att så-
lunda förena rättvisa med barmhertighet, skar han af från sin egen kropp ett
stycke kött så stort som dufvan och var i begrepp att gifva höken det till
hans längtande ungar, då höken utropade: »O Guds profet, jag är Michael,
och hvad du tror vara en dufva, är Gabriel. Vi komma i dessa skepnader
till dig för att pröfva och uppenbara din högsinthet och ditt ädelmod.» Och
derpå försvunno de båda englarne i fogelhamn.
I följande berättelse, hvarmed denna uppsats må afslutas, prisas äfven-
ledes sjelfuppoffringens dygd. Men det sedelärande innehållet har här fått en
mera romantisk form. Det blef en dag förtäljdt en from och mäktig konung,
att ett stort under fans att se i en viss brunn. Ty på dess botten stod en
gyllene tron, hvarpå, fager som en dag, satt en mö, hvilkens skönhet tycktes
fylla hela håligheten med solsken, och midt emot henne satt en gammal skrynk-
lig man, hvilkens kropp mera liknade en skugga, och som tillbragte sin tid
med att se vexelvis på henne och på en kittel med sjudande olja. Dit gick
konungen genast, fann att hvad som blifvit honom sagdt var sant, och frå-
gade den fagra mön, hvad denna sällsamma syn betydde. »Jag är dotter af
en fékonung», svarade hon, »och denne gubbe har älskat mig ända ifrån sin
ungdom. För att göra honom till viljes har jag suttit här under sextiotvå år
med honom, och både medlidande och fruktan för Gud hindra mig från att
öfvergifva honom. Dock kan jag ej gifta mig med honom, emedan jag tillhör
en himmelsk slägt och han en jordisk. Men han skulle lätt kunna slippa ifrån
sina jordiska beståndsdelar, om han ville kasta sig i denna sjudande olja, i
hvilket fall han skulle luttras af den starka hettan och komma upp igen lik
rent guld. Men hittills har han icke haft mod att göra det.» Då talade den
gamle gubben och sade: »Gerna skulle jag kasta mig i kittelen, ty jag fruktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
