Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHOPIN. . 651
sägligt skön och gripande — i sanning ett värdigt slut på ett sådant lif. Vi
lemna ordet åt Liszt:
»I den sal, som låg närmast Chopins sängkammare, uppehöll sig ständigt
någon af hans vänner, hvilka en i sender vexelvis närmade sig honom för att
emottaga ett tecken af igenkännande, en vänskaplig blick, då han icke längre
förmådde tilltala dem. Söndagen den 15 Oktober voro hans attacker mera
häftiga och talrika och kunde räcka i flere timmar efter hvarandra. Grefvin-
nan Delphine Potocka, som var närvarande, var mycket upprörd; hennes tårar
föto ymnigt, då han såg henne stå vid foten af sin bädd, hög, smärt, klädd i
hvitt, liknande de sköna englar, som blifvit skapade i fantasien af den from-
maste bland målare. Utan tvifvel trodde han henne vara en himmelsk uppen-
barelse. När krisen ett ögonblick släppte honom, bad han henne sjunga; de
trodde honom först vara gripen af yrsel; men han upprepade ifrigt sin bön.
Hvem skulle hafva vågat motsätta sig hans önskan? Pianot rullades från salen
till hans sängkammardörr, hvarefter hans talangfulla landsmaninna sjöng med
en röst, afbruten af snyftningar, och under det tårar strömmade ned för hen-
nes kinder. Denna vackra röst hade aldrig förut uppnått ett uttryck, så fullt
af den djupaste patos. Han tycktes lida mindre, då han hörde henne. Hon sjöng
den berömda sången till den heliga jungfrun, som en gång säges hafva räddat
Stradellas lif. »Huru skönt!» utropade han. »Min Gud, huru utomordentligt
skönt! Om igen — om igen!» Ehuru öfverväldigad af rörelse, hade grefvinnan
det ädla modet att villfara en väns, en landsmans sista önskan. Åter satte
hon sig ned vid pianot och sjöng en hymn af Marcello. Då Chopin åter kände
sig sämre, grepos alla af fruktan, och kastade sig ned på sina knän; ingen
vågade tala; den andaktsfulla tystnaden afbröts endast af grefvinnans röst, hvil-
ken liksom en himmelsk melodi sväfvade öfver de suckar och snoyftningar, som
utgjorde dess tunga och sorgliga ackompagnement på jorden. Det var i skym-
ningsstunden; ett slocknande ljus kastade sina hemlighetsfulla skuggor öfver
denna dystra tafla; Chopins syster, som låg knäböjd vid hans säng, grät och
bad och lemnade ej ett ögonblick denna bedjande ställning, så länge hennes
älskade broder ännu andades.»
I två dagar efter denna scen låg Chopin i dvala. Största delen af denna
tid var han utan medvetande; men under en ljus mellanstund mottog han af
en polsk abbé den katolska kyrkans sista sakrament. Han dog den 17 Okto-
ber 1849 i armarna på sin mest afhållna lärjunge, Gutmann. Hans sista
medvetna rörelse var att kyssa denne väns hand till tacksamhet. Hans kropp
öfverhöljdes bokstafligen med blommor, isynnerhet med hans älsklingsblommor
violerna. När Chopin nitton år förut lemnade sitt fiädernesland, tog han från
sin födelseby Wola en hand full polsk jord. Denna ströddes på hans kista,
när den nedsänktes i grafven, Han hade uttryckt denna önskan kort före sitt
slut. Han begrofs på Pere Lachaise närmast Bellini, som han mycket älskat
i lifvet. Cherubinis graf är på andra sidan. Porträttet i basrelief på hans
grafsten är af Clesinger, George Sands svärson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
