Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att skrifva förspelet till uppförandet af qDen politiske Kandestøber»
år 1822, vid hundraårsfirandet af Holbergs första framträdande såsom
lustspelsförfattare. Förspelet »Holbergs Minde», hvilket i ramen af en
inbjudning till de förnämsta af de Holbergska figurernas
efterkommande att med sin närvaro hedra festen, framställde dessa på scenen,
dramatiserade den tanken, att
»Hans Fraudsen er ej død, Jeronimus ej heden,
Jeg saa dem Arm i Arm paa Gaden her forleden»,
och icke utan humor, ehuru figurerna något förmycket hängde fast
vid de mera tillfälliga nyanserna af det väsende, deras förebilder hade
för 100 år sedan, för att kunna träffa nutiden, och författaren här
och der, som t. ex. med Don Ranudo, tyckes hafva släppt sin
grundtanke ur händerna.
Två år derefter uppträder han mera betydelsefullt tillsammans
med den genialiske kompositören Waldemar Thrane i skådespelet
»Fjeldeventyret», som kritiken på senare åren har försökt att se ned
på såsom på ett medelmåttigt arbete. Det har förvisso stora fel, men
är icke blott Bjerregaards bästa arbete, utan, betraktadt såsom det
första försöket att åvägabringa nationela karakterer och situationer på
scenen, till och med ett arbete af stor betydelse. Hvad som är det
vigtigaste är, att vi här hafva en tillstymmelse till verkligt nationela typer,
och deribland enskilda verkligen vällyckade. Mons Østmo har t. o. m.
blifvit så bekant, att man blott behöfver nämna honom, för att
enhvar norrman skall känna honom — och det finnes många Mons
Østmoer i Norge. Vidare är länsman Østmo en god typ för den
högfärdige bondbyråkraten, som sätter sig och sin ställning i staten öfver
allt annat i verlden, och Ragnhild en täck skildring af den naiva,
trohjertade bondflickan, i jemförelse med den genom sin stadsbildning
litet uppskrufvade »Jomfru Marie». Aagot, säterflickan, hvars visa
genom Thranes vackra musik blifvit en omtyckt folkvisa, är tecknad
med mera naturlig enkelhet än någon af Mauritz Hansens säterflickor,
och likasom Riis’ »Til Sæters» har i de tre studenternas figurer
mottagit impulsen från de tre studenterna i »Fjeldeventyret» så har
situationen i denna pjes funnit ett motstycke (måhända en imitation?) i
Hostrups »Eventyr paa Fodrejsen», hvarest också de till fots
vandrande studenterna anhållas såsom tjufvar, oaktadt situationen i Hostrups
stycke är framstäld med mera djup och energi. Imellertid är
isynnerhet förhörsscenen, hvarest man, narrad af en namnlikhet, tager
den ene studenten för den beryktade stortjufven Ole Højland, som på
sin tid var landets skräck, utomordentligt rolig, likasom hela
situationen är behandlad med en joviahtet, som är ensamt tillfinnandes hos
Bjerregaard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
