Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hen* Hansen afslutar teckningen af Laskaratos privatlif sålunda:
Guds välsignelse har varit med det i allt Husliga olyckor oeh sorger
har han icke erfarit under de många, svåra pröfningar Gud annars
har sändt honom och hans hus. Blott i de senare tiderna hafva
nä-ringssorgerna hvilat som en mörk sky öfver den talrika familjen.
Senast i Februari 1867 inträffade det jordskalf, som odelade Lixuri och
dermed Laskaratos lilla landtställe med dertill hörande vinodlingar,
till en del äfven det hus i Argostoli, der han bor. Familjen är nu
stadd i nöd; Guds tunga, pröfvande hand hvilar öfver den.
Ofvanföre nämnde vi, att Laskaratos icke hade sinne för den
politiska banan, utan afhöll sig i allmänhet derifrån. Emellertid har
han i »Kefalonias mysterier» äfven vidrört de politiska förhållandena
och dervid, likasom vid, allt sitt framträdande på detta fält, intagit
samma ståndpunkt som gent emot familjen och kyrkan: han går med
satiren lös på egoismen och immoraliteten hos de olika partierna.
Endast undantagsvis antyder han i någon kritisk anmärkning sin mening
om ett och annat Så t. ex. om nationalitetskänslan. Han erkänner
både det naturliga, ädla och sköna i denna känsla; men han sätter
densamma icke såsom den ädlaste och högsta hos menniskan, utan
gifver den en plats mellan kärleken till familjen, det trängre
samfundet, och kärleken till menskligheten. Det är denna senare som
Kristus inskärpte: att alla skulle blifva till ett och älska hvarandra
Till fullbordande af denna enhet skall också sammanslutningen i
nationer tjena; genom sin nation får ock den enskilda menniskan del i
mensklighetens goda och lärer sig älska den.
Laskaratos gisslar eftertryckligt den yfverboma autochtona
hellenismens högmod och de folkledare, som, glömska af landets inre
svaghet, missbruka nationalitetsbegreppet såsom en skylt. Den s. k. stora
idéen, att eröfra Konstantinopel, har förledt massan att deltaga i
många dumma streck, som skadat landet.
Olyckliga folk — utbrister Laskaratos — några slynglar hafva
berusat dig, som man berusar bin för att fä dem in i kupan. De
hafva berusat dig och inbillat dig att du är något förskräckligt mycket
Men vet du hvad du är? Du är — en kastboll, ett verktyg för dem,
som leka med dig. I sanning, man måste förvånas öfver demagogernas
oförsynthet och folkets blindhet för landets inre tillstånd. Endast
handeln är en väsendtlig näringskälla; en stor del af jorden ligger
ännu i trade, kommunikationerna äro ytterst otillfredsställande. Så
länge den politiska ställningen var någorlunda lugn, lyfte sig
närin-garne temligen (»naturligtvts med undantag af papaderaas»); men efter
1848 hafva de åter aftynat. Bönderne hafva skuldsatt sig hos
köpmännen; desse sednare hafva förlorat sina fordringar, och följden har
blifvit kreditens totala ruinerande. Det hjelper icke, att bedrägliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
