Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folket hållits i afhängighet och lydnad med löftet om evig salighet
för uppfyllandet af en mängd dåraktiga bruk och för penningar till
religionens direktörer.
Vid undersökningen af samhällets, »de kristnas» religion, finner
han, att de egentligen hafva tre slags religion: 1) en som de bekänna,
men icke öfva; det är I£risti; 2) en som de öfva, men icke bekänna,
nämligen djefVulens; och 3) en som de både bekänna och öfva, det
är magens.
Laskaratos angriper icke så mycket kyrkans bekännelse och
läro-byggnad, som de många vidskepliga kyrkliga bruken. Då han härvid
skildrar lifvet och ceremonierna under fastorna, och särskildt
genomgår hvarje dag i den stora fastan, upprullar han ett skådespel så
ömkligt och löjligt, att läsaren måste förvåna sig öfver möjligheten
af sådana komedier. Framställningens allvar kryddas här af den mest
bitande satir. Man läse t. ex. teckningen af ceremonierna på
Långfredagen, då »de kristne» korsfästa en träbild. Alla äro då i kyrkorna.
Men på denna dag ske de fiesta stölder i landet, ty tjufvame, som
skriftat sig några dagar förut för att nu vara ledige, plundra de
frånvarandes hem De återkomma, likväl till qvällen och äro gerna de
vigtigaste vid begrafningarna.
Dessa begrafningar af Kristusbilden ske, sedan Långfredagens afton-’
messa är sjungen. Då stormas likbåren, kyrkdörrame slås opp med
höga rop, och alla måste ut i procession, med eller utan papader,
med det stora korset i spetsen och småenglar och papperslampor på
stänger. Man anser för sin religiösa pligt att skräna på det mest
vansinniga sätt. Några sjunga psalmer, andra visor. Laskaratos hörde
från sitt fönster 1855, huru man under en sådan procession sjöng:
»Har ingen sett en ångbåt, utan hjul? — fallera». En annan
sjöng: »Kom, Maria lilla, kom — kom och låt mig trösta dig», o. s. v.
Efter dessa skildringar undersöker Laskaratos fastans teori.
Vi hafva redan förut sett, huru de politiske motståndarne
hämnade sig på Laskaratos, och äfven omnämnt, huru presterne mot
honom slungade bannstrålen. Papaderne hade likväl på flere sätt
tillbjudit honom ackord; de ville hedra honom, skaffa honom embeten,
betala hans tystnad, på det han måtte tillåta dem att drifva sin
handel med religionen, låta bilderna svettas blod, o. s. v. Men när
sådant icke hjelpte, togo de sin tillflykt till svaflet och hvad annan
undervisningsmateriel helvetet kunde prestera för att bringa denne
oförbätterlige Andreas på andra tankar.
Den bannlysningsbulla, hvarmed den kyrkliga myndigheten
besvarade Laskaratos angrepp i »Kefalonias mysterier», och som upplästes
i Lixuris och Argostolis kyrkor, hade följande lydelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
