Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vas stora förbättringar, men för närvarande synes dock’denna fråga hafva mer än önskligt
vore råkat i glömska. Såsom fängelserna nu äro organiserade, öfverlemna vi åt fullständig
undergång ett antal menniskor, hvilkas olyckliga belägenhet just borde vara en
bevekelse-grund för oss att bistå dem i stället för att ytterligare öka deras förderf; hvarje år falla
domstolarne en mängd brottslingar, och genom den belägenhet, hvari de råka i fängelset,
döma vi dem nära nog till att begå nya brott, när de en gång åter försättas i frihet.
Detta är att följa engelsmannens politik, när de skickade sina brottslingar till Amerika.
»Godt!» sade, Franklin, »skicken oss Edra förbrytare, men mottagen i utbyte våra
skaller-ormar». — Äfven vi hafva bland oss en mängd sådane skallerormar, som vi uppvärma och
sedan lössläppa i samhället; låtom oss då åtminstone försöka att först fråntaga dem gadden!
Dessa äro sålunda de två stora idéer nnder 18:de århundradet, som åt detsamma
gifva dess andliga prägel. Låtom oss nu söka utröna, hvilka de idéer äro, som i vårt
19:de århundrade beherrska den allmänna stämningen och angifva utvecklingens riktning
öfverhufvud! — Dessa nutidens ledande idéer, hvilka, enligt min uppfattning, skilja vårt
århundrade från det föregående, äro till antalet tre, nämligen: idén om framåtskridandet,
om arbetet samt om individens förhållande till staten, eller m. a. o. den för vår tid
egendomliga uppfattningen af statens väsende och af uppgiften för dess verksamhet.
Tanken om ett framåtskridande är en ny idé; forntiden har ej varit förtrogen med
densamma, Den nnder forntiden rådande föreställningen är att verlden blir allt sämre
och sämre; samma föreställning tynger i lika grad på medeltiden; den begynte försvagas
först då, när under de första åren af 17:de århundradet, vetenskapernas pånyttfödelse tog.
sin böljan. Huru stor vördnad man än hyste för den klassiska fornåldern, hurn
öfver-tygad man än var, att Aristoteles utforskat alla vetandets hemligheter, så knnde man dock
ej undgå att, när Galilei uppträdde, eller när upptäckterna mångfaldigades i följd af
användandet af en ny metod, gifva vika för de handgripliga bevisen och medgifva, att
åtminstone inom vetandets område gick verlden verkligen framåt. Den, som kände sig mest
träffad af denna sanning och som bäst förstod att genom dess upptäckande ett dödande
slag blifvit riktadt mot en gammal fördom, var Pascal.
Pascal har skrifvit några beundransvärda sidor angående framåtskridandet inom
vetenskapen. Han anmärker, att hos djuret, hvilket ej har annat än instinkt, finnes icke
något framåtskridande; biet är i dag detsamma som det var för sextusen år sedan; men,
säger han, förståndet utvecklar sig alltjemnt och uträttar allt större ting och alldenstund
det i denna mensklighetens fortlöpande tradition icke gifves något afbrott, så måste man
betrakta alla menniskor tillsammans såsom en enda menniska, en universalmenniska, som
utvecklar sig och åldras; och har man en gång, tillägger han, erkänt riktigheten af denna
uppfattning, så nödgas man ur densamma draga den slutsatsen, att de, som vi benämna
»de gamle», i sjelfva verket äro barn, och att det tvärtom äro vi sjelfve, som äro de gamle.
Och verkligen, om vi betrakta alla menniskor tillsammans såsom en universalmenniska, så
är klart, att vi äro äldre och hafva hunnit längre i utveckling än våra förfäder, och att
våra barn skola komma att blifva ännu äldre och mera utvecklade än vi sjelfve.
Den tanke Pascal framkastat, afsåg hos honom endast framåtskridandet inom
vetenskapen. Tnrgot gjorde af den en tillämpning på de menskliga förhållandena betraktade
såsom ett helt och visade, att det finnes en lag, som leder verldsutvecklingen mot en
bättre frhmtid, hvadan det är oriktigt att säga, att menskligheten försämras eller att hon
ständigt vänder sig omkring i samma kretsgång ungefär såsom en ekorre i sin bur;
tvärtom råder i allt menskligt en oafbruten utveckling mot ett högre. Denna idé upptogs
ånyo i början af vårt århundrade af Madame de Stael, af Benjamin Constant m. fl. och
numera är dess sanning allmänt erkänd. Imellertid måste vi härvid skilja mellan två
olika skolor. Den ena af dessa ser i framåtskridandet något yttre och fatalistiskt, en
mekanisk kraft, som drifver menskligheten med eller mot dess vilja mot en okänd framtid;
ett annat och vida sannare åskådningssätt är det, som, på samma gång det medgifver
menniskoandens förmåga af en utveckling till allt större fhllkomlighet. anser att denna
follkomlighets ernående beror af oss sjelfve, och att det således är för oss möjligt att
genom vårt eget förvållande stanna på en lägre utvecklingsgrad, samt att hvad som i detta
afseende gäller om individen äfven gäller om nationen. Det vetenskapliga
framåtskridandet, det intellektnela och moraliska lirøer helt och hållet i vår egen hand; derföre är det
äfven på oss ansvaret till sist återfaller.
Detta nya uppfattningssätt har åstadkommit en förändring i politiken. Lefver man i
den tron, att menskligheten ständigt försämras, hvad är väl då naturligare än en faderlig
styrelse, som hämmar civilisationens fortgång? Hvarje framåtskridande är då farligt, ty
det onda ligger framför oss, det goda derimot bakom oss; stannom derföre på den punkt,
der vi befinnna oss, eller, om detta låter sig göra, återvändom mot det förflutna. Detta
är den lådande idén under medeltiden. Man vädjade då oupphörligt till traditionen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
