Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinnet för * det psykologiskt verkliga, hvilket i alla sina skiftningar
dock blir ett medel för idéens taktfasta utveckling, är det, som åt
.Bjørnsons poesi förlänar dess styrka. Och hvad vetenskapen ang&r,
hafva Bacos sköna ord: »endast som barn kommen J in i himmelriket;
endast derigenom, att förståndet såsom ett barn undervisas af
erfaren-heten, kommen J till herravälde öfver det verkliga» — ej någonsin
förut satt så mögtiga, undersökande krafter i rörelse, som i den
tidsålder, i hvilken vi lefva. Men denna starkare fart mot verkligheten
ställer på hvarje område frågor till tanken, som den omedelbara
erfarenheten aldrig är i stånd att besvara. Efter att under loppet af ett
långt lif hafva arbetat sig igenom alla vetandets och tänkandets
regioner, efter att hafva byggt sig mägtiga utanverk i en hel serie
undersökningar, hvilka alla bero på den innerligaste vexelverkan mellan
den filosofiska forskningen och fackvetenskapens resultat, har författaren
omsider i Grundideernas Logik I, som för sig är ett afslutadt helt, rest
det första tornet af den borg på tankens fjell, derifrån han bjuder
samtiden sin, af tidens egna kraf bestämda, åskådning af tillvarons
grund förhållanden.»
För att nu leda sig fram till denna åskådnings kärnpunkt, åt
hvilken allt det öfriga hos förf. är ämnad t att utgöra ett fast underlag,
ger hr Rud. Schmidt följande utveckling af prof. Nielsens lära om
filosofien såsom »en vetenskap om hvad som kan vetas»:
»Om någon påstode, att malmen i bergen, stenarne i hafvet och
snön på de otillgängliga fjellen icke kunde vara till, så framt icke
ett öga såge dem: så skulle man säkert mena, att det ej stode rätt
till med hans förstånd. Icke destomindre går författarens verk just ut
på att uppvisa, att intet som helst kan vara till, utan för en subjektiv
uppfattning, hvilken bestämmer det såsom det, som är till. Frågar
man nu: huru vet han det? så’ blir svaret: han vet det just genom
sin undersökning af vetandets eget väsende, i det han påvisar den
deri ingående dubbelheten, hvilken måste vara densamma i hvart och
ett medvetande, också i ett gudomligt. Denna dubbelhet består i ett
vetande af sig sjelf förmedelst ett vetande af annat och ett vetande af
annat förmedelst ett vetande af sig sjelf. Endast i och genom denna
dubbelhet inser vetandet sin begränsning I djurets medvetande inser
vetandet icke sin begränsning; för snigeln har tillvaron inga gåtor,
ty blott det är till, som snigeln för sig objektiverar, och det är till
blott så, som den objektiverar det. Nu är det märkliga just detta, att,
i det att det menskliga vetandet fattar sig sjelft såsom ändligt och
begränsad t, fattar det i och med detsamma sin princip och i principen
sin oändlighet. Håller du upp en spegel framför ett föremål, så finnes
föremålet till, vare sig spegeln krossas eller icke: detta är den
menskliga subjektivitetens förhållande till tillvaron. Men lika litet som du
kan tänka föremålen utanför rummet, lika litet kan du tänka dem
utanför vetandet, väl att märka: det gudomliga vetandet. Och då
vetandet, i följd af dubbelheten i dess princip, icke kan tänkas utan
en vetande, så måste äfven det gudomliga vetandet vara uppburet af
subjektivitet. — — — — Författaren vänder sig här polemiskt mot
det materialistiska uppfattningssätt, som utan att någonsin hafva
undersökt vetandets förhållande till de fakta, det uppfattar, i uppblåst
säkerhet på sitt vetande om fakta, vill låta dem förklara sig ur sig
sjelfva. Men han vänder sig ej mindre polemiskt mot de förment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
