Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medvetandets mognad, då de många fatta sig såsom ett
tillsammans-hörande helt, ett folkligt jag, till anlag och utrustning skiljande sig
från hvarje frände inom slagtet och derföre äfven egande en särskild
kallelse att fullfölja. Nationalitetsmedvetandet är för folken hvad
samvetet för den enskilde: den inre genius, hvars maning han ej kan
motsätta sig utan att blifva sin högsta bestämmelse otrogen. Der detta
medvetande är rätt vaket, känner folkanden såsom en odödlig oförrätt
hvarje försök att grumla källan som är nationens lifsåder. När
derföre kyrkan, utgående från ett abstrakt verldsborgerligt betraktelsesätt,
sökt åvägabringa en folkéns sammansmältning till en vidtfamnande
kyrkostat, i hvars sköte de särskilda folkegendomligheterna småningom
kunde upplösas och försvinna, har hon genom att vilja det naturvidriga
strandat mot det omöjliga. Hvarje onaturligt
sammanlänkningsbemö-dande inom kyrkan eller staten finner numera inom bådadera
områdena sin motvigt i det djupgående tidshehofvet af förening mellan de
andligt beslägtade med slitande af alla artificiella enhetsband. Pius IX,
som så oförskräckt bekämpat »tidsandans» öfriga ingifvelser, har ej
länge dröjt med att kasta handsken äfven åt det moderna
nationali-tetssträfvandet; men i den kampen synes dock »Guds tjenares tjenare»
komma att draga det kortare strået; påfvemagtens ställning har under
stridens fortgång blifvit ohjelpligt undergräfd i Italien och vacklar
betänkligt i ett annat land, der nationalitetsfrågan länge varit och
ännu är en af dagens brännande frågor.
Tillgifvenheten för Rom och jesuiterorden har sedan gammalt
fortlefvat som en familjetradition inom habsburgska regenthuset i
Österrike. Från slutet af 16:de århundradet till inimot slutet af det
18:de styrdes landet i full öfverensstämmelse med nämnde ordens
grundsatser; furstarne, jesuiterfadernas lydiga lärjungar, anslöto sig
alla till Ferdinand H:s valspråk: »hellre herrska öfver en ödemark,
än öfver ett land, befolkadt af kättare!» Detta åskådningssätt blef
rättesnöret för hvarje vigtigare.statshandling; »otrons» undertryckande
gällde som regeringskonstens högsta triumf, för hvilken allt annat borde
stå tillbaka; odlingen, den materiella såväl som den andliga,
vanvårdades; åkerbruk, industri, handel råkade i djupt förfall; folkbildningen
var så godt som ingen; elände, slapphet, andlig sjunkenhet togo
allestädes öfverhanden; men hvad mer? »Den rena läran» fick vara ostörd!
— En kortvarig förändring till ett bättre inträdde med Josef ILs
regering. Inseende bräckligheten af det samhällsskick, man i allt sökt
dana efter det ortodoxa idealet, ville han åstadkomma en reform i
dubbel riktning: det borgerliga samhället skulle, enligt hans plan,
frigöras från presterskapets alltför starka inflytande och inom det
andliga ståndet sjelffc bildningen höjas, läran beriktigas. Genom
tolerans-ediktet af d. 13 Oktober 1781 införde Josef U religionsfrihet i öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
