Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»affallet», inlåter hon sig nu i mäklingsförsök; men, obeslutsamt
vacklande mellan paradoxet och tanken, mellan Tertullianus och Cartesius,
förblir hon alltjemnt »obevingad för skyn och vingelfotad för jorden.»
Denna kyrkans inre hållningslöshet, döljande sig bakom den
skenbara tillforsigt, hvarmed hon uppträder i det yttre, blottas på det
otvetydigaste genom en annan märklig företeelse inom den ortodoxa
reaktionen i våra dagar. Hvarje ortodoxt kyrkosamfund vill gälla
såsom den enda i egentlig mening sanna kyrkan; men under det att de
särskilda bekännelserna ännu, liksom ex officio, fortsätta med detta
anspråk, försiggår, mer eller mindre medvetet för dem sjelfve, ett
inbördes närmande mellan de motsatta riktningarne, ett utjemnande af
olikheterna, ett framdragande af det gemensamma, af den bottensats,
hvilken både katolsk och luthersk »bekännelsetrohet» kan vidkännas
såsom sin egen. Särdeles i ögonen fallande är härvid den gradvis
stegrade anslutningen till katolskt åskådningssätt inom vissa
hyper-ortodoxa läger i den tyska protestantiska kyrkan l). Här, likasom på
åtskilliga andra håll, der »ny-lutherska» m. fl. slika funderingar öka
antalet af de vägar, som leda till Rom, söker man dock fortfarande med all
flit gifva sig sken af att innehafva en verkligt protestantisk ståndpunkt
Inom en annan kyrka har man gått längre.
Underrättelserna från England gifva nämligen vid handen såväl
att antalet ständigt ökas af dem, som faktiskt öfvergå till katolska *)
*) Jmfr. skildringen af den nyaste tyska »repristinationsteologien», representerad af
Kliefoth, Stahl, Vilmar, Leo, m. fl. i G. Schwarz’ Zur Getchichfe der nettesten Theologie
(Vierte Anflage 1869). Hos desse kyrkopolitiska agitatorer är den katoliserande tendensen
afgjord och påtaglig; »de konservativa intressenas solidaritet» är grundtanken. För nämnde
intressens tillgodoseende anses nödigt med nästan vidskeplig dyrkan hänga fast vid det
bestående, »det objektiva» i kulten och läran. Med »bekännelsen» drifves ett formligt
afguderi; så äfven med det »sakramentala» kyrkobegreppet. Kyrkans gudomliga institutioner,
stånd och embeten, »sväfva i en fullkomligt nyplatonsk pneexistens öfvcr menniskan, blifva
ej till genom henne, utan bildas för henne, sänka sig från himmelens sky, från den heliga
treenigheten ned till jorden och hafva intet annat att skaffa med de menskliga subjekterne,
än att desse antaga dem och införlifvas med dem.» Prestembetet förvandlas från ett
lärarekall inom församlingen till ett katolskt »nådemedelsembete», äfven benämndt »det
syndaförlåtande embetet»; åt de af presten förvaltade sakramenten tillerkännes en
öfver-naturlig magisk kraft, helt och hållet stridande mot den äkta lutherska läran, att tron
allena gör salig. — Jmfr. äfven rörande denna »nylntherdom» och dess efterdyningar inom
svenska kyrkan K. Claesons Skrifter (Senare Bandet, sid. 19—24). »Hvad är», yttrar
författaren, »vår nya ortodoxis fordran af strängaste fasthållande vid kyrkans för 300 år
sedan antagna läror och sedermera af konungar och ständer faststälda ordningar annat än
katolicismens vördnad för en jemte skriften gående historisk tradition och hans
helighållande af påfvars och kyrkomötens beslnt? Också hafva våra nye statskyrklige nltras mer
än en gång öppet prisat den romerska kyrkans »kompakta, lugna och mägtiga samfund»
och framhållit hennes »storartade fasthet» såsom ett efterföljansvärdt mönster, i motsats till
den reformerta kyrkans »löshet». Historien lär oss, att det var från denna sida, som äfven
konung Johan IILs skrupler mot den lutherska kyrkan började.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
