Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan än en, än en annan af de under dogmbildningens fortgång
uppkomna tillsatserna, framför allt dock den abstrakt dogmatiska
lärosatsen om »Kristi gudom.» För öfrigt har i allmänhet hvarje af de
olika partiriktningarne inom ortodoxien sin älsklingsdogm, som
företrädesvis omhuldas och utgör det schibboleth, på hvilket riktningens
anhängare igenkänna hvarandra.
I samma mån denna oberättigade förkärlek för religionens
teoretiska sida, för kristendomen såsom summan af de kyrkligt
auktoriserade dogmerna, fått inom den nyare ortodoxien undanskymma vigten
af det praktiskt-religiösa, har den protestantiska ståndpunktens
spännkraft slappats och anknytningspunkterna blifvit allt flera for de
katolska idéernas inflytande. Till hvilken grad detta inflytande redan
lyckats befästa sig på flera håll inom den reformerade kyrkan, hafva
vi funnit af det föregående. Men äfven på ett mera indirekt sätt har
den till sin ytterlighet drifna konfessionalismen lagt sina for
religiositeten skadliga följder i dagen. Den har nämligen, genom att
af-trubba och efter katolskt mönster liksom omstöpa den ursprungligt
reformatoriska läran om tron såsom företrädesvis en praktisk
bestämning, »ett lifaktigt, arbetsamt, verkande och kraftigt ting», såsom Luther
uttryckte sig, satt skarpare vapen i händerna på målsmännen för den
riktning inom sjelfva katolicismen, som der representerar det
teoretiskt-dogmatiska intressets öfvervigt öfver det sedligt-religiösa, det
opersonligas öfver det personliga. Det är denna riktning — inom romerska
kyrkan motsvarande hvad »bekännelsetroheten» blifvit inom
protestantismen — som nu, anslutande sig till December-konciliets program,
träder upp till strid mot såväl sann kristen tro som verldslig bildning.
I kyrkans historia har densamma gjort sig känd och fruktad under
benämningen ultramontanismen.
Benämningen härstammar från Frankrike. I detta land herrskade
sedan längre tid tillbaka ett friare kyrkligt åskådningssätt, som fick
sitt första kraftiga, nationella uttryck i den pragmatiska sanktionen
under Ludvig den helige. Man kallade det gaUikanismen efter den
franska (gallikanska) kyrkan, under det att ultramontanismen hade sin
medelpunkt i Rom (»på andra sidan bergen», ultra montcs). Denna
sistnämndas grundtankar kunna sammanfattas i följande satser:
»påf-ven, såsom Kristi ståthållare, innehar sin myndighet omedelbart från
Gud och honom tillkommer derföre ledningen af kyrkans
angelägenheter»; samt: »den andliga magten, kyrkan, bör råda öfver den
verMs-liga; furetame och folken böra vara påfven underdånige».
Auktori-tets-principen i hela dess omfattning är här fastställd såsom högsta
grundsats.
Ultramontanismen vill gälla som troget uttryck af den sannt
katolska läran och följaktligen äfven af kristendomen i dess sanning.
Men lika litet som »den bekännelsetrogna dogmatikens» apostlar inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
