Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan förf. ej tänka sig folket s&som en personlighet, utan att »tillbedja
det skapade i skaparens ställe», utan att förfalla i afguderi. Förf. rädes
synbarligen för den »konseqvensen», att nödgas uppsäga tredje personen
i sin ortodoxa guddomslära till afflyttning frän det rum, den innehar
i hans teologiska system, och derför tager han snart tillbaka allt,
hvad han förut till nationalitetsidéns förmon erkänt. Man kunde
härvid väl känna sig frestad att spörja förf., hvarför hans eget afguderi
just skall vara bättre, afguderiet med någonting, som ock är »skapadt»,
ej af Gud, men af ett — ekumeniskt möte. Äfvensä kan det synas
förunderligt, att han, pä samma gång han erkänner åtskilligt godt hos
nationaliteten, ej låter sig mer angeläget vara, från okristlig» synpunkt,
att taga vara på detta goda, leda, rena och höja det, än att fixera
dess absoluta oförenlighet med kristendomen. Och när han i de
starkaste uttryck förkunnar, att ingenting annat, än den stundande
»verlds-kampen», eller kanske den »slutliga katastrofen» skall förmå att tämja
»nationalitetsraseriet», hvilket ditintills skall fortgå med okuflig magt,
så framställer sig den frågan, hvarför förf. inlåter sig på det
fullkomligt ändamålslösa företaget att polemisera mot demoteismen. Och på
den frågan kunna vi ej. ur hans bok leta oss till något svar, om ej
möjligen detta skulle vara det träffande:
Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.
När nu härtill kommer författarens envist doktrinära förfarande,
att oaflåtligt blott på sin inflammerade inbillnings duk måla fas- och
rysligheter, hvilkas tillvaro han ej ansett nödigt att med åberopande
af någon känd verklighet intyga, så är klart att läsaren ej för sin
möda vinner synnerlig belöning, åtminstone ej i ämnets utredning;
derimot är skriften onekligen så till vida lärorik, att i densamma
af-speglar sig en reaktionär tankegång, så hänsynslös, att man med ens
känner sig flyttad åtskilliga innehållsrika årtionden tillbaka i tiden,
till restaurationspolitikens bästa dagar.
Imellertid är det väl ej oantagligt, att författarens tendens skall
på visst håll med ifver och glädje hyllas. Hans i förordet uttalade
bittra förnimmelse af att stå »ensam», den ende kloke i en verld af
dårar, är säkerligen lika ogrundad som uppriktigt menad. Ty det är
den brutala auktoritetstrons, det förment »objektivas» banér han höjer:
konservatism och pietism äro hufvudmotiverna i hans långrandiga
tema. Och anrättningen är dertill kryddad på ett sätt, som för vissa
läsare ofelbart måste förläna den en synnerlig kaut go<kt och
fullkomligt dölja beskaffenheten af dess närande halt. Derför här några
strödda anmärkningar!
Det är uppenbart, att förf. ej blott icke varit i stånd att försona
sig med vår tids universela kritik af all blott yttre, traditionel
auktoritet, utan till och med deri ser ett allmänt mensklighetens uppror
mot guddomligheten. När det häfdvunnas vittrade murar störta, då
synes honom samhället som ett bräckligt skepp i vreda vågors svall.
Han är gripen af ångest, rundt om sig ser han det »demoniska» drifva
sitt spel, han lyssnar med bäfvande hjerta till basunegället som bådar
en oerhörd kamp mellan verldsanden och den helige ande (s. 311), ja
för hans blick skymtar redan skuggan af den »sista katastrofen, som
Uppenbarelsen förkunnar» (s. 200). Sådan är den grundstämning, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
