Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvet.* Medan Poinz’ angrepp mot nationalitetsprincipen framgår ur
ett temligen obeslöjadt intresse för Österrikes dynastiska status quo,
medan han förklarar, att »nationaliteternas likaberättigande i ett stort,
polyglott rike» är en omöjlighet, att staten fir vigtigare än
nationaliteten, och att denna i alla händelser bör underordnas den förre, samt
derför yrkar, att regeringen skall göra de tyska undersåterne till
rikets »politiska nation» och obesväradt »germanisera» staten, endast
kmnande en mycket begränsad rätt åt de andra, »inferiora» språken —
hvilka på sin höjd må användas i statsförvaltningens lägsta instans —
har derimot hr Bernhard Becker sökt att fatta frågan från en mera
allmängiltig och skenbart ointresserad ståndpunkt. Det är i den
demokratiska kosmopolitismens, i humanitetsidéens namn han angriper
nationalitetsprincipen. Det är en vanlig företeelse i historien — yttrar
h8n — att de ursprungligen revolutionära idéerna, sedan de fyllt sin
uppgift såsom civilisatoriska vägbryiare, sluta med att hemfalla till
byte åt reaktionen. Nationalitetsprincipen har för en mansålder sedan
haft ett relativt berättigande, såsom mot vigt mot den heliga alliansen.
Numera har den förvandlats till ett reaktionärt trätmedel mot
demokratien. Den, som ännu anser nationalitetsprincipen för en
bestämmande faktor i det europeiska folklifvet, lägger dermed i dagen, att
han befinner sig i det reaktionära lägret. Den idé, som för framtiden
är viss om herraväldet, är den »sociala».
Äfven i Norden har man imellanåt hört en dylik uppfattning
göras gällande af demokratiska politici. Det har sagts, att
nationalitetsprincipen är en afledare för folkfrihetssträfvandet, ett hinder mot
samhällenas fred och förbrödring, mot humanitetens, den sanna och giltiga
kosmopolitismens utveckling, i det att den lånar sig till en häfstång
åt det monarkiska intresset, som med dess hjelp förlamar, de mot
hvarandra retade och väpnade folkens demokratiska utveckling.
Onek-ligt är visserligen, att den gamla styrelse-maximen: divide et impera
haft ett rymligt falt, der skilda folk varit under samma spira förenade;
så i gamla och så i nyare tider. Liksom ungerske konungen Stefan
den helige var väl förtrogen med den af kyrkan honom ingifna läran,
att den kungliga magten är svag gentimot en enig nation *), så visste
ock habsburgarne 1848 att tända en folkkamp, ett guerre des idiomes,
hvarigenom de räddade sin vacklande tron. Men detta talar ju ej
imot, utan till förmon för nationalitetsprincipen såsom statsbildningens
grundval. Om det olikartade skiljes åt, det sammanhörande förenas,
hvarje folk tår njuta till godo sin naturliga rätt att lefva sitt eget lif,
tryggadt mot andras intrång, så låter det ej längre missbruka sig
såsom vapen i ett dynastiskt intresses hand. En slående analogi företer
sig vid jemförelse mellan det forna klass- och ståndsväsende, som den
uppåtsträfvande absolutismen begagnade sig af för att hetsa
medbor-garne mot hvarandra och sålunda neutralisera motståndet, samt å
andra sidan den jemnlikhet i frihet och rätt, som i vår tid mer och
mer arbetar sig hram och i samma mon låter ett helt folk, från de l
l) Unins litigua uniusque moris regnum imbecille et fragile est: äro Stefans &t
efter-verlden bevarade ord. Jfr. J. Boldényi: Das Magyarenthum oder der Krieg des
Nationaliteten in Ungarn. Aus dem Französischen. Leipzig 1851.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
