Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt att metoden är väl genomtänkt af den som tillämpar densamma
och att tillämpningen i alla delar sker med förstånd ocn nödig insigt
Den utgångspunkt, Forssell valt för sina deduktioner, är imellertid
falsk. När han jemför den af Ahlqvist gentagna uppgiften om Erik XTVs
dödssätt med »sagorna om Gustaf III» och, på ett annat ställe, med
ryktena om »Karl den elftes, Adolf Fredriks eller Karl Augusts
förgiftning» och gör anspråk på samma misstroendets pligt beträffande
uppgiften om Erik XIV:s förgiftning, som beträffande nämda historier, kan
man icke undgå att genast märka det olämpliga i jemförelsen och det
obehöriga i det till Johan III:s förmån gjorda vädjandet till
misstroendets pligt, emedan det är en så »ohygglig historia». Rysningen öfver ett
brott, ehuru naturlig i och för sig, innebär nämligen ingen rättsgrund att
misstro brottets verklighet; det ohyggliga i sin sanning ligger ej heller
blott i gerningen som sådan, utan fastmer i det brottsliga sinnelaget,
den sedliga upplösningen, den onda viljan. Ingen mildring kan ju inför
den moraliska känslan, som är en annan än känslosamheten, hvilken
faster sig blott vid den yttre företeelsen, komma Johan III till del,
äfven om man kunde bevisa att han, måhända af fruktan för följderna,
uppskjutit så länge med verkställandet af sin afsigt på broderns lif,
att han blef förekommen af förtviflans, fängelselifvets och sjukdomens
verkningar. Det ohyggliga är således här redan tillstädes; det kan,
tyvärr, icke mera utplånas. Men, som sagdt, hela jemförelsen är
oriktig. När Forssell säger att många bland uppgifterna om Gustaf IQ
äro sagor (skada att F. icke nedskref detta medan Beskow ännu lefde,
det skulle säkert gladt den gamle akademisten), likasom sägnen om
att Fersen förgifvit Karl August m. m., så säger han naturligtvis
dermed, att de anklagades egna handlingar, vid närmare granskning, ej
innebära någon faktisk och rättslig grund, som kunnat gifva upphof åt
beskyllningarna. Men alldeles motsatt är ju förhållandet med Johan
III! Uppkomsten af beskyllningen mot honom eger en dylik grund i
Johans egna handlingar, i de dödsdomar, han låtit afkunna, de
döds-fullmakter, han sjelf vid flere tillfällen utfärdat. Äfven på förhand
medgifvet, att Johan ej kan med evidens öfverbevisas att hafva låtit
döda Erik, förblir Forssells uppfattningssätt fullkomligt skefb. Om en
person bekänt att han ämnade döda en annan, att han legt mördare,
som åtagit sig uppdraget, om den sålunda hotade personen dör i de
legda verktygens händer, men det icke kan fullständigt bevisas, att
han af dem blef mördad, ej heller å andra sidan styrkas att han dog
af sjukdom, skulle man väl derföre kunna säga, att misstankarna, hela
beskyllningen i denna sak bero endast på »sqvaller», att de icke »sakna.
all anledning, men att deras grund är mycket svag»? Sådan är
Forssells åsigt, men sunda förnuftet säger motsatsen. Sunda förnuftet säger,
under sådana förhållanden, att mordafsigtema och tillredelserna icke
blott icke kunna dödas såsom misstankames och beskyllningens
berättigade grund, utan ock att -de, enär motsatsen icke blifvit
tillräckligt styrkt, innebära ett öfverskott i anklagelsens vågskål, med andra
ord, att sannolikheten talar för, att mordet egt rum. Forssell har
icke blott dragit en ologisk slutsats, han har, genom att ställa denna
slutsats såsom ett postulat vid ingången till undersökningen, beröfvat
denna dess enda rimliga utgångspunkt och ledtråd. Ty lika klart det
är, att, om Erik XIV skulle hafva dött i fängelset under för öfngt samma
förhållanden som nu, men utan att några dödsdomar förut öfver honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
