Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik, äfvenledes återfinnes hos Ahlqvist! I »Konung Erik XIV«
fängelse och död» heter det uttryckligen sid. 77: »Man har trott, att
konung Johans bref till Maunts Göransson af d. 27 Augusti 1576
äfvensom hans, d. 19 Jan. 1577, förnyade fullmakt för Erik Andersson,
skulle stå i något omedelbart sammanhang med konung Eriks död.
Det är dock svårt att finna skal härför, då nämde handlingar endast
voro ordagranna afskrifter af äldre kungliga påbud». Forssell iakttager
alltså icke den »vetenskapliga konvenansen» ens vid den ursäkt han
afgif-ver, då han i samma andedrag yttrar, att Ahlqvist omnämt fullmakternas
likhet blott i »förbigående, såsom ett observandum», ehuru Ahlqvist i
sjelfva verket dragit samma slutsats af nämda faktum som Forssell,
med den skilnaden, att Ahlqvist stannar i detta afseende vid det
rimliga, nämligen att fullmakten d. 19 jan. 1577 icke kan, om man håller
sig endast till den, anses såsom den formella befallningen eller orsaken
till Eriks död — med de skriftliga fullmakterna följde ju alltid, såsom
vi sett, muntliga besked — hvaremot Forssell fortgår till det orimliga
påståendet, att nämda fullmakt, emedan den till ordalydelsen är lika
med de föregående fullmakterna från och med 1573, hvilka icke hade
medfört Eriks död, förminskar liknelsen af att Johan III i februari
1577 fortfarande önskade sin broders död. Maria Stuart satt fängslad
i 19 år; dock blef hon slutligen afrättad. Tiden afkyler ej de
politiska passionerna; tvärtom, den mognar dem så småningom. Ändthgen
bör det märkas, att de många lika lydande fullmakterna alls icke äro
endast i formel kansliordning förnyade kopior af den ursprungliga
fullmakten d. 21 juni 1573; de äro hvar och en ‘original-fullmaKter,
utfärdade af särskilda anledningar, vid ombyten af väktare hos konung
Erik. Att samma konsept blifvit för dem begagnadt, kan väl ej anses
förminska betydelsen af deras innehåll. Att ordalydelsen af fullm.
d. 21 Juni 1573 var kontrasignerad af de båda riksråden, kan
måhända, förutom den utvecklade omständligheten i de instruktioner, den
innehåller, få anses såsom skäl hvarföre den begagnades äfven vid de
följande fullmakterna.
Betraktar man sålunda fullm. af d. 19 jan. 1577 blott såsom
sådan, såsom den sista länken i fullmaktskechan, kan man omöjligt
komma till annat förnuftigt resultat, än att den innebär intyget om
Johan ni:s fortfarande af sigt att, under vissa vilkor, döda konung
Erik. Men denna fullmakt kan och får naturligtvis icke betraktas
endast i dess förhållande till de föregående fullmakterna, utan i dess
samband med hela den kedja handlingar och situationer, som löper
fram till och fortsättes efter henne. Detta inser ock Forssell; men hans
bevisning i denna rigtning blir, på samma gång den, hvilket bör
erkännas, utvecklar sig mer och mer sjelfständigt, dit mindre och mindre
logisk. Från sin förutfattade och, såsom vi i det föregående visat, i
hvarje afseende ohållbara åsigt, att Johan III varit ett oskyldigt offer
för bara sqvaller, ökar han, otillbörligt vigten af de omständigheter,
som kunna tala för att Johan icke lät döda Erik, på samma gång han
otillbörligt minskar betydelsen af de omständigheter, som kunna anses
tala derfor, och märker icke den motsägelse, nan dervid invecklar sig
uti. A ena sidan betonar han med eftertryck, att den sista fullmakten,
i likhet med den första, endast är vilkorlig, att den befaller väktarne
att döda Erik, blott i fall direkt försök att befria honom ur fängelset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
