Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afböjde att taga del i åtgärder mot Eriks lif, att Johan misstänkte
honom att hafva skyddat medlemmar af föregående sam mans vän ningar.
Allmänt bekant var hert. Carls ogillande af liturgien, hans trohet mot
protestantismens principer. En sammansvärjning, som kombinerade
medlidandet för den fångne konung Erik med protestantismens sak,
representerad af den kraftfulle hert. Carl, öppnade i sanning ingen
angenäm utsigt för framtiden åt Johan III, som väl hade skäl att
så snart som möjligt motverka förnyandet af en dylik, genom att
afiägsna den ena eller andra faktorn i densamma. Hertig Carl
var oåtkomlig, sina katoliserande tendenser ville Johan icke
öfver-gifva; Erik XIV var derimot i hans våld. Forssell anmärker, att
Johan väl ei behöfde omkring denna tidpunkt frukta för faror med
hänsyn till liturgien, enär den just kort innan Eriks död blifvit
antagen af ständerna på allmänt riksmöte; men han glömmer, att Johan
äfven just vid denna tidpunkt och strax efter Eriks död begynte drifva
sin katolska konspiration mot protestantismen i Sverige vida längre
än liturgien angaf, och att den bakslughet, den hemlighetsfullhet,
hvarmed han härvid gick till väga, tydligt bevisa att han ansåg sin väg
full af faror, ett förutseende som till fullo bekräftades af de
svårigheter, som senare häraf, äfvensom af sjelfva liturgien* uppväxte för
konung Johan. Ser man ställningen, såsom sig bör, ur denna allmänna
ståndpunkt, finner man lätt att den ledande tanken i Maurits
Rasmussons sammansvärjning måste förekomma den räddhågade Johan
III ganska farlig, ocn att Ahlqvist har till fullo rätt, då han säger,
att Erik XIV:s död inträffade »på en för k. Johan särdeles lämplig tid.»
Forssell medgifver, att Ahlqvist i denna punkt »nedlagt sin största
styrka»; förklarar dock strax derefter, att han »icke mycket kan
af-pruta», på sitt en gång uttalade omdöme, och reducerar yttermera
aenna prutmån, då han säger, att han icke kan »se att sägnens
trovärdighet af hr A. är i någon väsendtlig mån understödd.» Dessa
yttranden äro högst egendomliga. Har nämligen Ahlqvist ådagalagt styrka i
sin bevisning, beträffande ifrågavarande punkt (uttrycket »största styrka»
innebär dessutom att F. erkänner A. hafva ådagalagt styrka äfven i
andra punktet af sin framställning), så borde väl konseqvensen deraf
hafva blifvit, att Forssell frångått sitt förra omdöme. Vidare innebär
»icke mycket» i prutningsväg dock alltid något, likasom det är klart
att hvarje afprutning, äfven en ringa, i omdömet öfver en tvistefråga,
som rör sannolikheter, måste anses vara af ganska väsendtlig
betydelse för den större eller mindre graden af sannolikhet. När derföre
Forssell slutligen yttrar, att han icke kan se att Ahlqvist i någon
väsendtlig mån understödt antagligheten af den åsigt, han förfäktar, så
kan man omöjligt dervid se någonting annat, än att Forssell
fullkomligen godtyckligt återtagit sina egna föregående medgifvanden till
förmån för den af Ahlqvist representerade åsigten. Men i vetenskapen
gäller mindre än på andra liivets områden ett sic volo sic jubeo, äfven
om det uttalades af en autoritet, hvilket Forssell åtminstone ännu icke
är; i vetenskapen gäller blott den anspråkslösa, nakna sanningen och
stränga, logiska följdriktigheten. Vetenskapen bryr sig icke om de
små sår, den tillfogar egenkärleken, då den fordrar att en oriktig
åsigt må öppet frånträdas, så snart en annan visar sig vara mera
riktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
